Journalist vendettan eller vad man ska kalla det. Den pågår framför allt i rikspressen, men då och då även i lokaltidningar.

Någon uttrycker sin personliga åsikt i en recension, det är deras uppgift som jobb att tycka om det de har sett eller läst. Men så sitter en annan journalist och tycker annorlunda. Och eftersom journalister oftast blir publicerade i egna tidningen, sätter sig den oliktänkande och skriver ner sin egen åsikt "Nää vet du, du har fel, så tycker inte jag!"

 

Och så flödar text in på skärmen, ut till tidningssidorna till läsarna, som kanske tycker annorlunda men ventilerar sina åsikter om texten vid köksbordet. Att en kollega inom media måste fram med sina motsatta åsikter är bara bansligheter. 

 

Nyss läste jag en spalt, där en journalist på DN angriper Alex Schulmans text i en krönika i samma tidning. Det handlade om pappor som följt med sina barn på en konsert. Varför i hela världen ska detta ske inför DN's läsare? Ring upp Alex Schulman och diskutera dina åsikter med honom! Vi läsare bryr oss inte om vad du tycker. Schulman gjorde bara sitt jobb att uttrycka sina personliga tyckanden. Om vad han vill, utan att bli påhoppad av en kollega .

 

Om vi läsare har motsatta åsikter kan vi skriva en insändare som kanske publiceras. Eller också som jag gör nu, i en blogg tycka till om en text jag retar mig på. Journalister åtminstone de i rikspressen framstår numera som s k kändisar. Liksom skådespelare, musikartister eller författare uppträder de bildligt på en scen och utsätter sig automatiskt för recensioner. Av personer som har det som jobb. De ska inte kritiseras av andra skådespelare, artister eller författare som har andra åsikter än de professionella recensenterna.

 

Det blir bara löjligt käbbel som vi läsare inte behöver läsa.