Läser en intervju med Lena Andersson som nyligen kommit ut med en ny, tredje bok om rätt så hopplösa Ester Nilsson.

 

I den första, " Egenmäktigt förfarande" skriver hon om huvudpersonens förälskelse i den i hennes ögon så fantastiske Hugo Rask. Den ouppnålige mannen hon dyrkar och förföljer frenettiskt, trots att han inte vill ha med henne att göra. Minns att jag när jag läste den, associerade till barndomens  julgransplundringar med sången"Skära skära havre, Fy skam, fy skam för ingen ville ha´na!" Hamnade man utanför ringen var det skamligt, men man utsatte sig för att hamna där igen och gick på nästa julgransutkastande med godispåse.

 

Ester Nilsson är en romanfigur, säger Lena A om och om igen, boken är inte verklighetsbaserad. Detta trots att det där ouppnålige föremålet Hugo Rask i boken, trädde fram själv. Regissören Roy Andersson berättade att det var han och att författarinnan och han haft ett förhållande.

Ester gav inte upp, hon var förälskad och förhaxad och förföljde Hugo Rask både på håll och mera påtagligt.

 

Förälskelse är en sjukdom, det vet alla som drabbats. Man är i en dimma och ser inte verkligheten. Eller i en malpåse med dragkedja utifrån, kommer inte ut, trots att väninnekören eller anhöriga försöker få en att begripa vad som drabbat en och ropar "kom ut, kom ut!" Man vill inte ut, man vill fortsätta befinna sig i det euforiska tillstånd som en förälskelse innebär. Trots att man eventuellt inuti sig själv tänker, att föremålet ifråga kanske inte är den man trodde, att olika egenskaper och uppträdanden framträder så småningom. Men då kan det vara försent.

"För sent tillsagt" om man säger :)

 

Ens anhöriga vill en ju väl och utsänder sina varningar av omtanke. Ens väninnor i kören, åtminstone de som verkligen är ens vänner i vått och torrt, vill nog också en väl. Eller en del gör det, är väl bästa att tillägga, andra kan vara avundsjuka på ens förälskelsetillstånd och euforiska rus, eftersom de själva minns hur det var och är besvikna på hur det blev. Vilket Lena Andersson beskriver ingående tydligen också i den här tredje boken, hon tycks känna både kvinnors och mäns innersta!

 

Apropå Väninnekör i rubriken vill jag bara personligen säga, kören krymper med åren. När jag sätter mig ner och går tillbaka i tiden så minns jag bara de beständiga vännerna, som jag fortfarande har kontakt med. De andra som dyker upp i minnet har försvunnit ut i periferin av olika orsaker. Och det sorgliga är att de minnesrika försvinner mer och mer ju längre tiden går. Numera skyggar man för sms och mobilsamtalnummer som dyker upp på displayen för innehållet har ibland och oftare och oftare bestätt av sorgliga meddelanden, en gammal vän har avlidit och försvunnit uppbland molnen som en rökslinga.

 

Hursomhelst, jag tänker köpa Lena Anderssons tredje bok, jag kan lämna omdöme här när jag läst den, liksom jag gjorde med Niels Fredrik Dahls fantastiska roman "Fars rygg"

 

hejdå