Nu sitter jag i min hörna och har druckit kaffe och käkat smörgås. Har ingenting att oroa mig för egentligen, men en gammal morsa har alltid något på lur som alla vet. Barna, barnbarna, var är de, en plus två i USA, en plus fyra i Örebro, en på tillfälligt besök i Malmö och två kvar i sthlm. Vilken eller vilka kan darra till inombords? Kanske hon som ska fara på fullt tåg hem eller han som ska köra från Montauk hem till Manhattan. 

 

Tänker på förr i tiden, vad bra gamla mor hade det, då flyttade gamlern ut till en undantagsstuga och barnen övertog gården, alla var på ett ställe. Tror att i vissa delar av sydeuropa har de det likadant. När jag bodde i Norge och for genom Tröndelag, såg jag långhusen på gårdarna, man byggde till en bit där föräldrarna fick flytta in. 

 

Meeen skulle det fungera nuförtiden? Bor ju i en by och efter att ha läst Sven Olof Karlsson, som jag hoppas många gjort, inser man att det där tätboendet med anhöriga är på både gott och ont. Så det är kanske bra att vi inte bor för tätt, de kära och jag. Det är underbart när en bil svänger in mellan tallarna och alla väller ut och är glada och kramas och fyller hallen med väskor och skor. Att umgås fritt, grejen är att alla får installera sig och får utrymme för sig själva. Jag minns när jag själv kom på besök till svärföräldrar och andra släktingar, hur obekväm jag kände mig, uppstyrslad och noga med att vi alla skulle uppföra oss och inte fara omkring och ställa till, det var andra tider då.

 

Jag ska inte säga att mobiler och ipads är en välsignelse, men det är ju så att de flesta av oss har den som en slags livlina för att hålla kontakt med vänner och speciellt kompisar för den yngre generationen. För några år sedan klagade en anhörig på att alla satt och fipplade med sina mobiler, nu gör hen det också...

 

Att skriva blogg är stundtals en befrielse för mig, vet inte alls hur många som läser, det är inga reaktioner. Likadant var det när jag som nyinflyttad här i byn ombads skriva krönikor i ett lokalt blad. Jag fortsatte som jag gjort i tidningar där jag bott, små korta texter rakt ut ur kroppen, öppet. Ingen sa något, inte förrän jag var med på ett födelsedagsfirande, då kom ett par fram och var vänliga och sa att de läste mina texter varje vecka. Folk på landsbygden tror jag antingen är försiktiga med nykomlingar eller också lite Janteaktiga. 

 

När jag bodde på andra sidan Atlanten anpassade jag mig till spontaniteten därborta, nyfikenheten och positiviteten hos människor man mötte. Man blev vänner och fick ingå i en vänskap även om man sågs sällan. När jag flyttade hem till Sverige efter tog jag med mig det där och var alldeles öppen och sa vad jag tänkte och tyckte. Men det skrämde folk på ett underligt vis. 

 

Nu ska jag dyka ner i min tidningshög, ja, jag har fortfarande papperstidningar, trots att jag uppmanas läsa nyheter på nätet. Jag vill gå ut till brevlådan vid vägen och hämta så här års lite fuktiga men doftande tidningar. Utan att sitta med lilldatorn och fippla som jag gör nu.

 

Gomorron!