När jag gick i realskolan fick jag ett jobb. Tant Larsson som bodde under oss i 13a frågade en dag när jag kom från skolan, om jag ville överta hennes städjobb. Det bestod i att tisdagar sopa och fredagar tvätta källartrappor i de fyra hyreshus som tillhörde Riksbyggen på vår gata-

Fyra gånger fyra trappor.

- Du kan använda bakdörrarna och ha samma hink i två hus, sen måste du fylla på nytt vatten och tvättmedel, hink och pulver och sopborste och skyffel finns  här nere i vår källarskrupp sa tant Larsson. Du får 300 i månaden.

Det var mycket pengar att förstärka veckopengen med.

 

Så jag började mitt livs första jobb. Efter skolan for jag iväg första tisdagen och började sopa i vår uppgång och i vårt hus, sedan i femton, huset bakom och sedan i elvan och nian, husen framför oss på vår lilla gatstump. 16 uppgångar, grus och sten på skyffeln, som jag kastade på gångarna mellan husen....lätt som en plätt tyckte jag.

 

Fredagarna var tyngre för då skulle jag fylla en tung zinkhink med varmvatten och pulver och en disktrasa. Det blev jobbigt att bära först mellan uppgångarna källarvägen och sedan biten mellan husen. Men jag tänkte på pengarna och bet ihop.

 

Den här jobbstarten skedde vid höstterminens början i augusti. I sol och regn gick det hyfsat, men i kyla och snö blev det värre. Att påklädd med tjocka kläder skynda mellan husen var tungt, händerna som var varma av vattnet hann kylas ner på vägen.

 

Tid gick, jag fick min lön och stod ut, men samtidigt skämdes jag. I läroverket där jag gick, var mina klasskamrater av en högre klass, om man säger, med veckopengar och fina kläder. Min pappa var verkstadschef på Ekströms som företaget med nypon- och blåbärssoppa hette då, men vi var inte socialgrupp ett precis. Ingen i klassen fick veta var jag fick mina pengar till lunchkrämkakan på bageriet intill kom ifrån. Det var vår lunch om man inte hade matsäck med sig eller cyklade hem på lunchrasten.

 

Kan berätta att det fanns andra tanter än tant Larsson i de här husen. Särskilt en klagade på att det var lite skit i hörnen i hennes trapp, hon lurpassade på mig och stod med händerna i kors och föreläste. Först lyssnade jag, men sen brydde jag mig inte. Lärde mig på ett vis, att hon kanske inte hade det så lätt och behövde få ur sig lite känslor och då kom jag farande nära till hands. 

 

Jag hade en beundrare som jag inte vetat om. Han råkade befinna sig i nians källargång när jag skulle passera mellan uppgångarna. En gång ville han kramas men jag hade ju sopborstskaftet att försvara mig med, och sa att jag skulle berätta för vaktmästarn om han inte lät mig vara.  Han fortsatte dyka upp ibland men log bara under brylkrämsvågen i pannan och lät mig passera.

 

Så här i efterhand minns jag inte riktigt hur länge jag höll på med det här jobbet, men nog var det två läsår. Inkomsten gjorde att jag med hjälp av pappa kunde köpa en kamelhårsjacka och en rödrutig kjol redan första hösten på Backfish, som butiken på modet bland tonåringar hette.

Till julklapp det året fick jag en matchande halsduk till kjolen.