Hon dog nu i februari, Elsie Johansson, hon var tio år äldre än jag. Vi skojade om det när vi möttes första gången i fagraste Ångermanland, nu är det rätt så länge sen. Jag minns att hon kallade mig Jänta på grund av åldersgapet mellan oss:)

 

Vi möttes på en författarträff på Hallstaberget i Sollefteå, hon som redan etablerad författare med sin diktsamling "Brorsan hade en vevgrammofon" och ett par romaner. Jag som amatör, ditskickad av mitt förlag. 

 

Elsie stod på scenen och läste, det lyste om henne, man såg att hon trivdes inför en publik, varm och humoristisk gav hon en föreställning som applåderades av publiken.

 

Själv satt jag med några jag kände och de pushade mig att gå upp och läsa men jag vägrade. Men till sist tog jag mod till mig och gick upp: ....När jag blir gammal ska jag bli en tall... läste jag och ett par strofer till. Fick applåder och gick varm och rödblommig ner till min plats. Elsie kom och gav mig en kram och det var början på vår bekantskap. Vi drack kaffe tillsammans efteråt med bl a Nicke Sjödin som hon kände och hon fick mig att känna att jag på ett underligt vis hörde till den här församlingen. 

 

Morgonen efter när det var dags för hemresa berättade Elsie att hon skulle till Örnsköldsviks bibliotek och läsa. Jag bodde ju på vägen dit så hon fick åka med mig. Hon låg över i mitt hus i Docksta, vi pratade till sena kvällen och hon berättade om sig och sitt och jag om mitt Så skjutsade jag henne till stan innan jag for till  mitt jobb på tidningen.

 

Därefter hördes vi sporadiskt genom åren. Hon kom ut med flera böcker och blev mer och mer känd och uppvaktad. Och jag läste och kommenterade till henne, men vår kontakt blev glesare, jag flyttade utomlands och åren gick. Så en dag skulle Elsie komma till Dalarna på en författarturne. Såklart gick jag dit.

 

- Hej Elsie, sa jag, minns du mig?

 

Hon granskade mig, var väl lite avvaktande och tänkte nog.... jaha en till tant som vill berätta om hur hon läst mina böcker....men så glimtade det till i hennes ögon och hon utbrast: Ja, Sollefteå, javisst jag fick bo över hos dig, men hej på dig Jänta!

 

Igår tog jag fram Söndagsintervjun med henne från 2022 och det var en fröjd att lyssna till hennes röst. Genom åren har jag läst intervjuer och reportage, hon är ju känd som vår tids Moa Martinsson genom sin s k arbetarlitteratur. Men radio är ju nånting annat, rösten gör allt mer levande. Hon återkom förstås till sin barndom och uppväxt och åren som postfröken. Och då och då nämnde hon sin stora livskärlek Thore, som hon mötte på ålderns höst och gifte sig med. Hon dog lycklig och tillfreds med honom vid sin sida.

 

Elsie bestämde att hon inte ska ha någon begravning, hon vill strös på sin barndoms ås i Uppland läste jag. Därvidlag är vi lika, jag vill inte heller ha en begravning, Och en sak till nämnde hon i programmet som jag känner igen, hon besöker inte sina föräldrars grav i Vendel. Varför ska jag stå framför en grav, sa hon, jag har dom ju med mig i hjärtat ständigt.

 

Nyligen var jag i min hemstad, jag for inte heller till min mammas och pappas grav, den är omskötta av kyrkoförvaltningen, det känns tryggt. Och som Elsie har jag dom ju i ett hjärterum inombords...

 

hejdå Elsie