Det är inte så kul att bli gammal! Jag ska skriva Jag och inte Man, det här är personliga tankar, jag kan ju inte tala för alla...

 

Åren går snabbare ju äldre jag blir. När jag far ut i skogen för att ta tallris till advent och jul tänker jag: men det var ju nyss jag var här, har det gått ett helt år sen sist.

Likadant när jag besöker mina blåsipps- eller svampställen: är det verkligen ett år sen, tiden har bara runnit iväg. Det blir vår, det blir sommar, advent och jul, samma förberedelser och plötsligt har ett år gått. Vad har jag gjort, vad har hänt alla de 52 veckorna och hur mycket fyller jag nästa gång. Jag blir som man säger Confused.

 

I höstas var jag och min son och besökte Lasse Åberg i hans museum i Bålsta. Johan hade några affischer till honom. Vi satt och åt lunch och förutom att vara väldigt personlig och ödmjuk är Lasse Åberg himla rolig. Vi pratade om hur gamla vi var, han är ett år äldre än jag, och vad åldern gör med en. 

- Om man vaknar en morgon och inte har ont, då är man död, sa han och log lite snett. Och det har han ju rätt i. Han samlar på citat. 

 

Man slår upp ögonen på morgonen, för min del är det tidigt, mellan fem och sex. Ligger en stund och begrundar drömmarna, som är livgivande i regel. Efter ett tag slänger jag (ja faktiskt) benen ur sängen och rätar upp kroppen. Och någonstans sticker det till, det kan vara i ryggen, i benet, i en tå, men det är alltså enligt Lasse Å tecken på liv! Och som tur är går smärtorna över är jag går nerför trappen till köket och kaffebryggaren som jag hittar till i mörkret om jag inte tänt lyset.

 

Kroppen tar stryk efter, jaa 60 kanske. Jag minns när jag under en promenad plötsligt fick så ont i ett knä att jag inte kunde gå utan var tvungen att sätta mig på en bänk. Så här i efterhand tycker jag det var lite tjusigt detta för det var mitt på Manhattan ;)

 

 Det var första ålderskrämpan, men det skulle bli fler. Eftersom jag inte vill ha ont och inte är någon vän av mediciner har jag för att undvika smärta låtit operera bort den. Ortopeder, Gud Välsigne Ortopeder,  har fixat det, visserligen blev det lite fel med en höft, ena benet blev lite kortare så jag haltar lite grann, men det gör inget.  den otäcka smärtan kan tas bort, de små får man leva med.

 

Ibland måste jag räkna i huvudet hur många år jag fyller nästa gång :) Och hur gamla barnen är och barnbarnen, åren går så himla fort och årstiderna. Nu är det vår, snart lyser hästhovarna gula i dikena, Tussilago Farfara. Tänker på biologifröken som tragglade latinska namn med oss, minns bäst vårblommorna vad det kan bero på. Anemone Hepatica blå och Anemone Nemorosa vitsippa. Minnet lever i vissa sammanhang, i vissa inte. Namn glömmer jag bort, men minns utseenden och blickar konstigt nog, de varma har jag sparat på de kyliga begravt. 

 

Det blir mycket prat så här på morgonkvisten och egentligen skulle jag skriva om Elsie, Elsie Johansson som dog nyligen. Jag gör det i en ny blogg, hejdå!

 

 

.