Vet inte om alla har det så eller om det infinner sig när man nått en viss ålder....men jag läser dödsannonser, speciellt i söndagstidningarna.

Nyss läste jag: 

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta

 som bara kan hittas av den som gått vilse"

Tomas Tranströmer

 

Associerar direkt till gamle Jolos visdomsord: "Den som inte går vilse får inte se nå't!"

 

Det stämmer, det vet de flesta. Man kan gå sig vilse, ja i en skog, i en storstad, i ett sällskap, i sig själv, i en tanke. Man kan åka vilse trots en karta att följa, särskilt innan det fanns gps ;)

 

Själv har jag en återkommande dröm: jag är i en stad, har ett mål, jag ska till ett visst ställe. Går på en buss, far genom kvarter efter kvarter och stiger av "in the middle of nowhere". Vet inte var jag är och ser inte en människa att fråga. I regel vaknar jag villrådig och kallsvettig! Har sökt i den drömbok jag fick av moster Helny en gång i tiden, men hittar ingen tydning av drömmen. Men tänker man efter begriper man ju, att den här människan som drömmer så, måste har gått vilse då och då i livet :(

 

Man kan stå inför ett val, lätt eller svårt. Om man inte har någon att fråga till råds, måste man välja själv och är man då impulsiv istället för eftertänksam, då kan det gå hur som helst. Och det har det ju gjort. Men kära ni, så här i slutet av livet, när man tänker efter, så är valen man gjort, äventyren man upplevt, människorna man mött, platserna man sett....berikande för man kan ju sitta och minnas, se som en film i repris alla skeenden. Tacka sin himmelske Fader att man lytt sin egen faders råd: ""Kom ihåg jänta, att det är de försummade tillfällena man ångrar!"