Läste just slutet av en dikt av Werner Aspenström

"som om livet som går, inte bara bestod av förmiddagar och eftermiddagar"

 

Ett citat som kan skapa två känslor direkt

- ångest inombords över hur livet blev...dagar som går och går

- tacksamhet att man fortfarande lever och kan kliva ur sängen varje morgon

 

Ålderdom är ingenting att sträva efter. När jag var yngre i blomstrande dagar, tänkte jag ibland när livet rusade på; när jag blir gammal ska jag göra allt jag inte hinner med nu. Då ska jag resa, fara på utställningar och konserter, läsa, också alla böcker jag köpt som står i  bokhyllan...då när jag blir pensionär och barnen vuxit upp, då får jag tid.

 

Så är jag här, i ålderdomens fria dagar och skulle kunna göra nästan allt det jag en gång drömde om. Men så är det inte. Jag har valt en tillvaro, där självklar hänsyn styr. Där mitt liv består av dagar som är lika och där tid flyger iväg över talltopparna mot horisonten. Men så är det väl för alla oss i livets höst. 

 

Drömmar och fantasier har vi, och minnen att leva av. Den dagliga tillvaron stagnerar allteftersom och består så småningom av förmiddagar och eftermiddagar.

 

Gamle Hasse Alfredsson liknade livet med en påse, det gäller att fylla den med något. Något som står till buds.