Nyss läste jag i en artikel: 

Då någon varit mycket älskad, kan man kosta på sig att dröja i sorgen, förvissad om att de ljusa minnena snart ska övervinna mörkret.Trösterikt för dem som drabbas när en närstående går bort.

Det sker ofta när man blir äldre. Namn och mobilnummer nänns jag inte ta bort på alla som inte kan nås längre.Tranströmmer skrev "Begravningarna kommer tätare och tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad."

 

Det är sorgligt att bli gammal, tiden krymper.  Det värsta är att man inte får veta hur livet kommer att gestalta sig för älskade barn och barnbarn. Om jag lever fem år till, hur gamla är barnbarnen då, tio år till? Och faktiskt tror jag de räknar likadant.

 

Ibland inser jag, det är svårt att förstå, att jag är lika gammal nu som min farmor var där hon för många år sedan satt i en fåtölj i Strömsholm med en näsduk i sina knotiga händer och torkade sig om munnen. Och ville jag skulle sitta i hennes knä. Jag minns jag gjorde det motvilligt, hon skrämde mig.

 

När jag sitter i ensamhet, förmår jag mig att tänka på hur bra jag har det. Att vi är två gamlingar som pratar med varann, som månar om varann och frågar varann om vi sovit gott, som pratar om hur vädret är utanför köksfönstret. Som diskuterar när vi ska fara och handla eller ta med matsäck och fara ut någonstans eller planerae en längre tripp som vi brukar. Som är tacksamma för varje dag  när allt är som vanligt och tycker med Jon Fosse att det är de vardagliga vardagarna som är bäst.

 

Tänker jag så, ersätts Sorgen med Glädje och Tacksamhet över själva Nuet; jag sitter ju här i mitt hörn, har käkat min smörgås, druckit mitt kaffe, solen skiner därute mellan tallarna och snart kommer min käre man nerför trappen och sätter sig här bredvid mig och undrar om jag sovit gott.