"Ja vårn ja, ja vårn ja, dä ä e fina ti!" 

Så skrev Gustaf Fröding, kanske kikandes ut genom hospitalfönstret, inte vet jag var han satt när han skrev sin dikt om våren.

Den fortsätter: "Da stecker så ur jola, å guschelöv för sola, ho ä så gla å bli."

 

Våren är mer vidunderlig ju äldre man blir. Själv har jag sedan barnsben prisat hösten när allt lägger sig till ro. När uppståndelsen och rumsterandet är över och man  går in i mörkret och friden. MEN numera har jag börjat glädjas åt när jorden mjuknar vid iskanterna och det bildas vattenpölar som barna kan plaska i med sina pyttesmå gummistövlar. Såg en liten tjej igår.

 

Det är ljust på morgnarna, dimman ligger tät bortom mina vaktkonstaplar tallarna. Men frampå dagen tittar solen fram om SMHI spår rätt. Och vi vet trots att det blir mars så sover björk och ljung, ros och hyacinter fortfarande, men vi vet ju att det dröjer inte länge förrän det poppar upp små gröna fjun här och där "ur jola".

 

Så själva Livet fortsätter, vi gläds och förväntar oss att is och snö blir sprittande vattenfall av olika storlek. Gummistövlar fram och tjockjackor, vantar och mössor stoppas för sommarsömn.

 

När den ensamme och sjuke Fröding gladdes åt vårn, när rävarna börjar tjute efter parningspartners, när duvorna har kommit tillbaka och går utanför köksfönstret och pickar frön, DÅ stiger saven både här och där....och man ser fram emot manskören i Lunds Vintern ra......