Det är tidig torsdagsmorgon i september. Ute ljusnar det. När jag vaknade var det fortfarande mörkt bakom rullgardinerna.

 

Från mitt fåtöljhörn ser jag ut i köket. Genom köksfönstret lyser horisonten bortom skogsranden. Allt är stilla och tyst. Jag känner en slags frid inuti, lugn och ro, men vet att den känslan bara är temporär och kan brytas närsomhelst. Det gäller att ta vara på och värna om den.

 

När man kommer upp i ålder är det en gåva att kunna somna lugnt på kvällen, att sova utan avbrott och vakna utvilad. Olika saker oroar, det kan vara enkla ting, men oftast rör tankarna ens närstående. Hur de mår, var de är, hur de har det? Om jag vet att det mesta är bra, somnar och vaknar jag i frid, som idag.

 

Igår tog jag in en liten bukett luktärter utifrån lillstugeväggen och en lite större med höstflox. I blomdoft kom jag ner.

 

Ut mot syrenhäcken lyser ringblommorna, äppelträden dignar av frukt, men plommonträdet bar inte så mycket I år. Det är en välsignelse att ha en trädgård.

 

Nu lyser solen in och skapar mönster och ett vandrande ljusspel på väggen. Snart bryts friden. Vardagen vaknar och manar på.  En av skatorna i ena stortallen flyger fram och tillbaka. Motorljud hörs utifrån vägen. Tankarna börjar löpa. 

 

Men i tacksamhet över hur mitt liv blev på slutet vilar jag i sinnesro en stund till...