Vi har läst GÖrjan Tunströms dikt

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.

Då förlorar man varannat andetag: då förlorar man en glänta.

När mammor dör, växer det sly överallt.”

 

Men när pappor dör då?

 

Igår kväll såg jag sista episoden av den långa serien ”Succession”. De tre vuxna syskonen är maktlösa när de via en mobildisplay får veta att deras pappa håller på att dö. I sitt privatplan på väg över Atlanten.

 

Under hela serien har vi följt familjen, som inte haft någon kärleksfull relation eller sammanhållning. Snarare en ekonomisk kamp sinsemellan. Syskonen möter planet när det landar och ser sin pappa fraktas nerför plantrappan på bår i en svart liksäck. Då brister allt hos dem och de liknar små barn med sina nakna tårfyllda ansikten. 

 

Nu på morgonen läste jag Alex Schulmans krönika. Han har också sett sista episoden av  Succcession och blev påmind om sin egen pappas död. Och Igår kväll när jag stängde av teven var det likadant för mig, min pappas död blixtrade inuti huvudet trots att det är 50 år sedan han dog.

 

Det var före mobilernas tid, vanlig telefonlur gällde när samtalet från Sverige kom en eftermiddag till Montreal där vi bodde. Budskapet att pappa avlidit i en massiv hjärtattack efter att ha vunnit en bowlingmatch, kunde jag inte ta till mig.  Jag skrek att de skulle rädda honom, det fanns  ju hjärtochlungmaskiner, doktorn måste rädda honom!

 

Långt borta i världen var jag. Sista gången vi hade setts var ute på torpet. Jag stod kvar på vägen och såg efter bilen när mamma och han for iväg. Plötsligt stannade bilen och backade tillbaka, pappa klev ut och jag sprang in i hans famn. Vi kramades och såg varann ini ögonen, vi skulle fara iväg till Canada dagen därpå. Och det skulle gå lång tid innan vi kunde ses igen. Vet inte om det är något jag fått för mig i efterhand, men jag tror pappa visste att det var sista gången vi sågs. 

 

Detta hände i augusti, i februari året därpå kom en liten försenad julklappslåda med julkort och hälsningar. Som fart  med båt över Atlanten. Men då var pappa redan död.