I några veckor har jag varit helt uppslukad av en bok. Damon Galguts Löftet, som min läsande dotter rekommenderade mig att läsa. Galgut är sydafrikan och boken handlar om en vit familj där.

 

Om ni tittade på senaste Babel från Bokmässan, så såg ni intervjun med denne fantastiske författare med en bakgrund inom teatern. Detta senare faktum gör, att skriver han så man känner sig som en i publiken, när man läser boken, man lever med  i gestalternas åtbörder och tankar. Helt otroligt av Galgut att kunna skriva så.

 

I Babel svarar han på frågan varför läsaren av hans bok bara får veta hur de vita tänker och uppför sig....och inte hur den svarta tjänarinnan Salome i boken har det inombords. 

 

- Inga vita sydafrikaner vet eller bryr sig om att ta redan på det, sorgligt nog, svarade Galgut Ovh fortsätter, själv hade jag en svart nanny under min uppväxt. Hon var helt underbar och jag älskade henne. Men inte förrän jag blev tonåring funderade jag över vem som tog hand om hennes barn när hon tog hand om mig!

 

Sitter och tänker: hur många svenskar (speciellt i denna SD-tid) tänker på hur våra invandrare och flyktingar har det inombords, hur de känner och tänker och vad de längtar till....