Det må vara valdag i Sverige, men när jag såg datumet i morse, tänkte jag på något helt annat. Jag har kanske skrivit om det tidigare, men here we go again. Detta datum står inristat i bakhuvudet på mig, har gjort det nu i 21 år, 

 

Det var en helt vanlig tisdagförmiddag uppe i Maine, jag höll på att dammsuga och plötsligt ringde telefonen.

- Vi är oskadda, ropade min son i luren.

- Vadå, svarade jag

- Slå på teven, sa han och avslutade samtalet.

 

I teverutan flög just ett plan in i det andra tornet på World Trade Center i New York City. Tornet intill brann för fullt. Chockad sjönk jag ihop. Jag visste att sonen och hans familj bodde på gångavstånd, de såg tornen från vardagsrumsfönstret. Där jag för övrigt varit tillsammans med goda vänner från Norge helgen innan. Vi hade faktiskt åkt hiss upp till taket på ett av tornen och beundrat utsikten däruppifrån.

 

I rutan såg jag nu människor som slängde sig ut, sirener och eld och byggnadsdelar som föll, tät rök skymde omgivningen. Och det värsta; jag visste inte vad som hänt mitt nioåriga barnbarn som gick i skolan i närheten av WTC.

 

Efter en stund som tycktes mig som en evighet ringde min son igen. Han hade sprungit till skolan och i kaoset utanför lyckats få tag i sin son och skyndat tillbaka genom avspärrningarna  runt hela kvarteret. Han bad mig också ringa ett telefonnummer till en japansk familj i New Jersey. På väg till skolan hade han mött en man som sprungit rakt in i famnen på honom och frågat efter en telefon. Tydligen var min sons samtal till mig bland de sista, senare gick det inte att ringa ut.

 

Jag ringde numret jag fått och möttes av skrik och rop innan jag lyckades lugna ner kvinnan i andra änden och berätta att hennes man var oskadd, han hade springande räddat sig själv från en byggnad intill tornen.

 

De boende i kvarteren ombads ta sig ner i källaren på sina hus och stanna där tills de fick besked att den första faran var över. I kvällningen den här ödesdigra tisdagen lämnade min son och hans familj stan och tog sig ut till sitt lantställe upstate NY.

 

Spåren efter September 11 sitter djupt i alla som på något sätt berördes av den katastrofen, till och med i den här mamman och farmorn. Datumet blinkar som i neon när jag ser det och tar focus från både val, valvaka och resultat.