ibland fylls ögonen så man inte ser nåt...

 

Det hände nyss när jag sms-ade med en välkommen männisch som är på väg hit. Av kärlek kan tårar komma, av sorg, av rädsla och av medkänsla. Ömsom liksom....

 

En gång i tiden jobbade jag med en fotograf, Nisse hette han. Om vi hade varit ute på ett reportage, där jag blev berörd och bedrövad när vi satte oss i bilen på väg hem, sa han lite snett leende:

 

- ja en vill bare grine

 

När barn och barnbarn kommer farande på samma gång, händer det, att jag sitter mitt i högen och ”grinerr”. De blir förskräckta och tror jag har ont nånstans. Men de har fel.

 

Det är varken av smärta eller lycka jag sitter och lipar, det är av vanmakt för tid som går. Det är av sorg, för mitt i allt tänker jag,  att jag inte kommer vara med i deras framtid. Inte se barnbarna växa upp och veta hur de kommer se ut och vad det blir av dom. Inte heller se barna bli gamla och veta hur det går för dom...

 

Läste just författaren Ulf Nilssons dagbok som han skrev i väntan på döden. Han hade obotlig cancer. Det är en trösterik liten bok, som egentligen bara var i hast gjorda anteckningar som hittades efter hans död och som hans fru tyckte skulle publiceras. Visst hade han samma tankar om vad han skulle missa, men han uttryckte också en tacksamhet över bestående minnen med nära och kära. en av de sista anteckningarna: ”är man nöjd med sitt liv är man inte rädd att dö”!

 

Då tänker jag som så, att nu i jul när hela unghögen kommer farande, då ska jag banne mig inte sitta och ”grine” över tid som har gått och går! Nope, då ska jag glädja mig åt tre vackra smarta barn (de vackraste ni förstår) och åtta barnbarn som far omkring eller sitter och pillar med mobiler. Dom kom ju hit för dom trivs, dom är friska och glada...och måtta :)