Nu går vi in i den tiden vi ska ut på kyrkogårdarna och tända ljus och sedan i mörkret se hur vackert de lyser. På de gravar som fått besök av närboende sörjande vill säga. Övriga gravar ligger lika mörka året om. Om kyrkorådet mot betalning har hand om gravvården sommartid, ser man vilka gravar det är, de lyser av gula tagetes och lite grönt.

 

Själv har jag mina föräldrar långt borta, det är väl därför jag skriver som jag gör här. Förra året fick jag en epistel från en dam som ville att vi skulle räta upp och säkra gravstenen, den lutade och kunde skada kyrkogårdsarbetarna. Det skulle kosta ett par tusenlappar om professionellt folk skulle göra det. Min amerikanske bror gjorde det själv när han besökte sitt gamla land, det dög inte, damen skrev igen men tröttnade tydligen för sedan har jag inte hört något.

 

Det här med alla helgons dag berör inte mig. Mina avlidna släktingar och vänner är ju med mig då och då och varje gång minnet av någon av dem dyker upp inuti huvudet, tändet jag ju bildligt ett ljus. Min pappa som dog innan jag fyllt 30 är den som är med mig mest. Han nämnde en gång att han inte ville dö på sjukhus, att nån sjukhusjänta skulle tvingas byta blöjor på honom...han slapp det, var 64 när han dog i hjärtinfarkt efter att ha vunnit en bowlingsmatch. 

 

Min väninna i norr dog och lämnade ett stort svart hål efter sig. Jag saknar att ringa upp och prata och skratta och minnas som vi gjorde. I mobilen har jag numren kvar på de som gått bort, jag som nänns inte ta bort dom. Ibland bläddrar jag bland nummer och namn och framkallar i minnet hur de såg ut sista gången vi sågs.

 

En underlig lite skrämmande sak. När min man för några år sedan tog fram en gammal symaskin som hans mamma haft, stod hennes namn och telefonnummer textat inuti locket. Det var exakt samma nummer som min mamma hade. Vi såg på varann och tog det som en hälsning från våra morsor!