Det är sorgligt när människor dör. Större sorg för anhöriga och nära vänner. Men också sorg när man får veta att någon i grannskapet avlidit och man hör kyrkklockan klämta mitt i bästa juni.

 

Allltsedan min pappa dog den 31 januari, 64 år gammal har jag kallat januari för dödsmånaden. Många har instämt, människor har överlevt stressen innan och under julen och avlidit i svallvågorna därefter. Att få somna in i kyla och mörker med januari utanför fönstren, kanske var en befrielse, tänkte jag.

 

Men så dog min bästa vän mitt i sommaren i den årstid som hon älskade så mycket, Då började jag tänka annorlunda. Befrielsen att dö från kyla och mörker är en sak, men hur är det om det sker när allt blomstrar och tillvaron är ljus och lovande. Är man nöjdare att dö från allt i mörka januari än i ljusa juni?

 

Morbid har jag varit så länge jag minns, alltså intresserad av liv och död och hur och varför. Döden skrämmer mig inte,. När jag var lokalredaktör i Ångermanland avled en man som kallades Lill-Erik, en s k kändis i bygden. Hans bror kom in till mig på redaktionen och ville att jag skulle hjälpa till med dödsannonsen.

 

- Brorsan ville ha ett ljus som precis släckts, sa han.

 

Vi hittade inte den symbolen i något register, så jag ritade ett stearinljus med rök som svävade iväg. Alltsedan dess har jag tänkt mig döden så; ett ljus släcks....

 

En person dör, sorgen hos många gör sig påmind. Men människan lever kvar så länge någon minns honom eller henne.