Tidig fredagsmorgon i juni. Solen lyser utanför det öppna köksfönstret. En skatunge från stortallen sitter alldeles stilla under bänken vid lillstugeväggen. Och I rabatten intill knoppas mina älsklingspioner, som jag snart ska ta in och gå och snusa på. Allt är stilla och nästa vecka är det midsommar med blomsterkransar, sill och glada barn...

 

Och här sitter en äldre dam  och längtar till november !!! För alldeles nyss läste jag att då börjar Världscupen på skidor i finska Ruka. 

 

Ni må tycka det är uppåt väggarna att snabbspola bort den bästa av tider, men faktum är att skidtevetittandet är något att se fram emot i den här stugan. Vi boar in oss, gör kaffe och sätter oss i gofåtöljerna redan under pratet innan tävlingen. Vi hummar och instämmer med experterna, har åsikter om hur det ska gå för di blågule och när de väl hänger på stavarna och väntar på att den där pinnen i startfållan ska fällas tillbaka. Då börjar också vi....

 

Huvva, kilometer efter kilometer strävar vi med åkarna. personligen hejar jag och skriker, mitt sällskap i andra stolen är en tyst åskådare, men färgen i hans ansikte avslöjar ivern inombords.

 

Vi hade tur förra säsongen, det gick bra både för åkarna och oss och när allt är över, när skidstudion sagt sitt och teverutan släcks ner, då är det som om vi själva varit med i loppet, lyckliga inväntar vi nästa lopp.

 

En gång för ett par år sedan vallfärdade vi till Ruka men då var det sensommar och folktomt på stadion. Dock fikade vi i restaurangen, där skideliten suttit och käkat och vi såg vallbodarna och omklädningsrummen. 

 

”Här har dom varit allihop” sa vi och kände oss nästan som rockfans i Roskilde!