Hemma igen efter två veckor bland barn barnbarn och storhund i paradiset. Att vistas i kravlös sommargrönsk omgivning är vederkvickande för kropp och själ. Min enda uppgift har varit att plocka undan och handdiska efter måltiderna, eftersom deras diskmaskin pajade på tidigt stadium, mössen käkade upp slangen. Annars kan jag prata om någon finns i närheten, läsa, sticka, gå och vanka och dofta in blommor och se om krusbären är mogna snart. Nöjd!

 

Kärlek till blodet är livgivande, jag menar blodet som flyter genom generationer inuti, inte synligt utanpå. Om man som jag och mina barn och barnbarn har mil mellan oss i vardagen betyder det att när vi ses, gör vi det intensivt så tillväga att vi nuddar varann och kramas sådär i förbigående. Fick ett ord av en god vän som läst om ”hudhunger” hos framför allt äldre ensamma. Hudhungern hos mammor sitter i fingertopparna om ni inte visste´t :)

 

Jag fick skjuts hem, de stannade ett tag, men måste vidare i sina liv och det är ett elände att skiljas speciellt för mig som är ordf i De gråtm förening. Jag börjar blir sorgsen långt innan med en sten i hjärtat för jag vet ju att de måste fortsätta med sitt. När de börjar packa ihop och bär ut till bilen och vi har kramats farväl, väller det upp. Jag lutar mig mot verandaräcket, vinkar när de far bort mellan tallarna, ser inte bilen för ögonen är fulla,  men ler och vinkar ändå till de är borta och det är tomt. Jättetomt tills jag kan intala mig själv:  Men sluta nu, ta tag i ditt, tvätta, gör en deg, dammsug och tänk efter vad ni  ska äta till middag! Då går sorgen över och jag är tillbaka i mitt liv igen. Det som faktiskt är bra och fridsamt med bara oss två gamlern.