någon att prata med en tidig morgon den 7 februari,

- då skriver jag för ”alla sova släckta äro ljusen”

- då läser jag i sparad tidning om författaren Bodil Malmsten, som dog i cancer för sex år sedan. Hon föddes i en liten by i Jämtland, var osalig om man säger, flyttade ofta och den stora flytten kom när hon var 55 år gammal, sålde sin lägenhet i Sthlm, köpte en Rover och for söderut ”tills Autobahn tog slut”. Hon var less på allt gnäll i Sverige och for till franska atlantkusten och köpte sig ett hus med trädgård.

 

- Tänker på hur jag själv farit iväg i livet. Det som först dyker upp är, när jag tog min paddacitroen, körde ombord på färjan i Umeå, vaknade i Vasa och for rakt in i Finland österut, österut. Mol allena genom byar och skogar, stannade bara när jag såg något intressant, sov i bilen, när jag var trött på det livet, tog jag in någonstans, bytte kläder, duschade och käkade ordentlig frukost. Jag for till ryska gränsen och vände.

 

- Tänker på hur jag lastade gammbilen i nordnorge och for hem i gryningen, via Hattfjelldal Hemavan och Vilhelmina, där jag stannade och köpte korv och mos. Rymde kan man säga att jag gjorde.

 

I samma tidning läser jag om en annan författarinna, 87 år gammal som nu ger ut sina memoarer, hon bor på Manhattan och berättar att hon går från sin bostad på 16e gatan och brukar promenera till 60e, gå över till en annan aveny och så hem igen. Det är ju så enkelt på Manhattan med rutsystemet av gator och avenyer. Men kan liksom inte gå vilse. En tid strövade jag omkring där, varje promenad var ett äventyr av upplevelser. Och alltid hittade jag hem, då för tiden på 87e gatan.

 

Nu har jag ”pratat” färdigt. En del människor gillar att prata i telefon med eller utan bild, jag skriver istället,  som nu.