”Det ljusnar nu, det gryr till dag, nattens skuggor fly med snabba vingeslag...”

 

När mörkret vikt av för ljuset om morgonen, var jag än befunnit mig i världen, har ovannämnda strof silats genom hjärnvindlingarna mina. Det är inledningen till en gammal väckelsesång som min salig moder och hennes lika saliga syster klämde i med, om lördagskvällarna på vår sommarstugeveranda. 

 

Moster Helny och morbror Harry hade stugan i backen nedanför oss. Ljumma sommarkvällar brukade de komma uppför backen, morbror Harry med en ”kvarting” i byxfickan och moster Helny med en karott kalla köttbullar.

 

Det var framdukat lite kallskuret, sill, en ostbit och bröd och smör. Vi barn satt på trappen med varsin smörgås och sockerdricka. Vi visste vad som skulle komma så småningom när pappa tagit fram banjon och mamma och moster Helny fått sig varsin knaber till sillen. Deras mamma, min mormor, var med i frälsningsarmén och de var uppfödda med jesussånger. Och alla visste att nu var det dags! Det jomade sång ut i grannskapet från den öppna verandan: ”Löftena kunna ej svika, nej de stå evigt kvaaar”, och  ovannämnda sång med slutklämmen ”Jesus han kommer snaaart”.

 

Och pappa kompade dallrigt på banjon. Ibland anslöt tant Dagmar från en grannstuga och hade vi tur kom en bil farande med delar av pappas manskör. Då ersattes banjo och religiöst med stämsång efter kaffe och sockerkaka som i hast kom fram tillsammans med flera stolar.

 

Nu ljöd ”Här är gudagott att vara, ack vad livet dock är skönt” ut över sjön och ”Hjärtats saga....var skog har nog sin källa, var äng sin blomma har” och det blev sånger ur Gluntarna och det blev gamla Nordsjön och Calle Schewen...

 

När min bror och jag gått och lagt oss somnade vi in till vacker stämsång med pappas tenor högst upp.

 

Det var då de ljuvaste barndomsminnena skapades. 

 

 

 

 

 

 

 

 

.