...är hela världen vit, och jag förstår att vintern har kommit hit.

 

I natt har jag sovit i åtta timmar, det är ovanligt för i regel vaknar jag vid fyra sådär och försöker somna om, men så börjar tankarna snurra och är det så, är det lika bra att stiga upp. Många underliga melodislingor har jag i huvudet direkt när jag går där i mörkret nerför trappen från övervåningen. Idag var det ovanstående; en morgon när jag vaknar......vet inte om det är en barnvisa. Ibland är det en gammal schlager som dyker upp i hjärnvindlingarna, ibland en jesussång som mamma och moster Helny sjöng. Och de där melodierna och texterna brukar dyka upp sedan under hela dagen. Undrar om många har det så...

 

Morgnarna (inte ellan fjällen precis, men mellan mina tallar ute vid vägen) är min mest värdefulla tid. Så här års i mörker som ljusnar efterhand, stilla tystnad i mitt hörn med en stor mugg kaffe och en smörgås efter årstiden, just nu julvört jag hamstrat och har limpvis i frysen. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag tystnaden. Ibland på Instagram dyker ett ödsligt litet timmerhus upp och undringen lyder: ”skulle du kunna tänka dig tillbringa en vecka här utan ström och uppkoppling men med ved och vatten försedd?” Tveklöst svarar jag ja.  Vilken lycka, helst helt insnöad så ingen skulle kunna ta sig dit.

 

I själva verket har jag upplevt det där. I mitt hus i Magdbäcken hade snöfallet varit ymnigt ibland under natten. En kilometer rakt upp i skogen från Efyran, vägen igendriven, och snön täckte halva ytterdörren och köksfönstren. Och jag minns känslan; den högsta trygghet jag någonsin känt. Där var jag i mitt hus, hade lämnat sängvärmen och gått ner i köket och tänt i köksspisen. Suttit i stillhet och tittat ut på allt det vita och de stora singlande snöflingorna som föll i ultrarapid utanför.

 

(Läste häromkvällen: i en text, skippa sista meningen! Så den har jag strukit nu!)