Det är sen söndsgseftermiddag. Barnen som varit här sedan i fredags har farit in till stan. Lämnat allt, dörren till stora huset står öppen och jag går in som jag alltid gör när de givit sig av. De lämnar allt och har bråttom iväg och nu dyker de inte upp förrån nästa fredag. Det är kvavt och varmt och bakdörren står också öppen och skapar tvärdrag. I vardagsrummet står blommor kvar i sina vaser och servetter ligger hopknölade kvar på bordet, men bestick och porslin efter middagen har de burit ut i den stora sinken i köket. 

 

Den här familjen är van att någon annan tar hand om det de själva varken har tid eller ork att fixa själva. Innan de dyker upp nästa gång kommer två hjälpredor och städar huset, tvättar lakan och bäddar rent. De diskar och gör rent i köket också, men matrester familjen ämnat, sånt som inte kommer attt hålla en vecka ens i kylskåpet, stoppar jag ner i en kasse och går över gården med in till mig. Dörrarna får stå och vädra ut. Jag går dit och stänger senare innan det blir mörkt.

 

Inne hos mig råder friden. Det finns spår kvar efter min barnbarnsjänta som trivs inne hos mig. Vi brukar sitta och prata i lugn oh ro, läsa eller se på teve tillsammans i min härliga amerikanska hörnsoffa. För vi är i USA, 40 minuter norr om Grand Central på Manhattan i New York State, där barnen köpte ett lantställe och inredde ett litet hus åt mig. Jag trivs här, känner mig trygg i mitt. Har inrett huet på mitt sätt, ibland går jag upp på vinden i storhuset, alltid hittar jag något jag kan använda, tavlor, en bokhylla och textilier i en kaffet. Huset ligger nedanför vägen och jag har grannar även om jag inte ser att de finns förrän träden fällt sina löv om hösten, då kan jag skymta ljusen i deras fönster.

 

Ingen stör mig. En del morgnar tar jag stavarna och går en runda. Ofta kommer en man ut ur ett hus och frågar var jag har skidorna, han tycker det ser fånigt ut med stavar utan skidor. Skrattar högt åt sin fråga och jag ler tillbaka. Annars ser man inte så mycket folk på dagtid, de far tidigt till jobb och skola och dyker upp frampå eftermiddagen, då är det lite trafik uppe på vägen.

 

Ibland dyker en vit bil upp vid huset med poolmannen, det är han som rensar poolen från löv och annat som blåst ner om den inte varit övertäckt. Och ibland kommer en truck med ett gäng som baksar ner en gräsklippare och kör runt, de tar hand om rabatterna också.

 

Jag har ett stort fönster i vardagsrummet ut mot skogen och utanför där kommer ibland en hjord med rådjur och betar och kikar in på mig. Det är helt orädda och går där i lugn och ro och käkar gräs tills de är mätta.

 

Utanför har jag en stenmur som skyddar mot insyn uppifrån vägen och där bor Piff och Puff, Disneys jordekorrar, två chipmunks. De är söta och kvicka och nyfikna. En gång såg jag hur de tog en liten silverorm som de delade på. Det finns också ljusgröna små ormar i muren, helt ofarliga. På kvällen när jag har somnat händer det att jag väcks av ett skrammelljud som kan väcka döda...en tvättbjörn bor i skogen intill och han kommer och tar locket av min plåtsoptunna, välter den och ser efter som det finns något smaskens att käka upp.

 

Jag tror att det är viktigt att ha platser man minns och önskar man kunde återvända till på ett kort besök, det här är en sån plats.