Om en halvtimme ska jag åka in på vårdcentralen för undersökning.

- Gå in vid ambulansintaget, till ett infektionsväntrum, är ordern.

 

Sjätte dagen med Covid. Det började med en fruktansvärd smärta mellan skulderbladen i lördags morse. Jag kunde knappt andas och tänkte nu dör jag i hjärtinfarkt som pappa. Hostade kraftigt som jag läst man ska göra. Värken cirkulerade i underkäken. Jag tog en Alvedon och efter en stund en Ipren. Smärtan domnade av och jag somnade.

 

Vaknade med hög feber, värk i kroppen, jag frös, klädde på mig varmt, men inget hjälpte. Första dagarna låg jag nerbäddad och tog Alvedon mot ilningarna som uppträdde här och där i kroppen. Ont i lederna, i huvudet, alla symptom på Covid hade jag. Så tredje dagen ungefär blev jag så slut. Orkade knappt gå upp på toan en gång.

Förstod att sängliggande är inte bra så jag klädde på mig och försökte vara uppe, men det gick inte så bra. Så fort jag satte mig somnade jag och när jag vaknade tyckte jag att jag hade ork en stund, men efter en stund var orkeslösheten tillbaka. Maktlöshet är nog benämningen.

 

Nu när jag kommer in och får träffa en läkare får vi se vad som kan göras. Några gånger har jag varit i samma situation och liksom då har jag en väska packad utfall att.

Om jag hamnar på sjukhus, det är ju några mil dit vill jag inte att maken ska först fara hem och leta grejer och packa ner och sedan åka till sjukhuset fram och tillbaka.

 

Toalettsaker, en bok, iPad, korsord, penna och ett par tidningar. Tänker så sjuk är jag inte att jag inte kan tänka klart. Håll tummarna så att läkaren jag träffar botar mig vips. Många blir antingen sjukare efter en vecka eller också blir dom friska från den här smygande sjukdomen. Har försökte räkna ut när och var jag blev smittad, men kan inte komma på varken tidpunkt eller plats.