Längs den korta gatstumpen Trumpetaregatan fanns det sex eller sju lyktstolpar som tändes och släcktes automatiskt. Under en av de sista stolparna på gatan stod vi om kvällarna. Det var Bosse Larsson och Görel och Irene Sandberg och Bengt&Roland som var tvillingar och frälsta. Och Leffe Harrysson och ibland hans storebrorsa, som hade brylcremesvåg och ny cykel, för han hade börjat jobba. Sonja, systern till Bosse Larsson var med ibland, men hon var yngre så henne pratade vi inte så mycket med. Åke Lilja från andrasidan ån kom också då och då, han hade också våg och en stålkam som stack upp ur bakfickan. Med den formade han sin svarta våg så den låg som en korkskruv i pannan. Det var en till som brukade närma sig oss vissa kvällar, han kallades Bosse Millioner för han hade alltid pengar och gick till till automaten vid tobaksaffären och köpte tablettaskar som han bjöd oss ur.

 

De flesta som samlades under lyktstolpen bodde i femton, sista huset på gatan innan garagelängan, mot vars dörrar vi tjejer brukade bolla bondtolvan. Om inte farbror Oskarsson, som hade första garaget, såg det från sitt fönster, för då kom han ut och skällde på oss. Det blev märken på dörrarna av bollarna sa han. 

 

Samlingen under lyktstolpen ägde rum varje kväll mellan sju och nio. Då tog det slut för då gick vaktmästare Ahlgren runt och stängde alla portar för hand, fyra portar i fyra hus. Och de flesta under lyktstolpen hade ännu inte fått egen portnyckel. 

 

Det är konstigt hur mycket man minns från när man växte upp. Jag var sex år när vi kom ditflyttandes och bodde där tills jag var tjugo och försvann från environgerna, Kom förstås senare och hälsade på, men då var alla spridda för vinden.

 

Med Sonja Larsson som bodde under oss, pratar jag ibland numera. Hon bor i sthlmstrakten och skickade en bild på sig och syskonen, sittande i soffan  hemma hos brorsan Bosse, som blivit hemstaden trogen. En gång om året far hon dit på besök och då kör hon sakta genom Trumpetaregatan. Det gör jag också ibland, börjar vid ettan, far förbi konsumbacken där vi åkte skidor genom stavportar, då var det en backe nu är det en knappt skönjbar kulle. Förbi tvåan fyran sexan åttan och tolvan; HSB-husen på andra sidan gatan från oss och så våra Riksbyggehus på sidan mot ån; nian elvan tretton,där vi bodde,  och så femton. 

 

Själv brukar jag stanna till vid tretton och kika på fönstren mest i 13 a och b för där visste jag var alla bodde. Framför 13 c låg mattställningen, där tanterna piskade mattor varje fredag. Intill fanns en källartrapp, där man kunde leda ner cykeln om man ville ställa in den. Tvättstugan därnere hade två stora maskiner, en separat centrifug och en tvättho för grovtvätt. Den låg väggivägg med  torkrummet där ståltrådar var uppspända och en stor värmefläkt stod och dundrade. Mangelboden intill upptogs av en jättemangel med träkavlar som lakanen snurrades upp på och sedan skickades in under stora marmorblock. Jag minns att jag var lite rädd för den där mangeln som gick knakande  fram och tillbaka. Våra mammor var skickliga tvätterskor och manglerskor och travade sedan prydligt de spetsprydda  lakanen med vitbroderade monogram in i linneskåpen.