Läser en artikel i av författaren Lotta Lundberg om hur en ledsen åldrig (heter det numera när man passerat 75) kvinna via vårdcentralen äntligen får prata med en psykolog. Hon vill berätta om sina bekymmer och ledsamheter och försöka göra något bra av det liv hon har kvar. 

 

När hon sittter framför psykologen, utvecklar sig samtalet enligt gängse manual. Hon får inte berätta hur hon har det, istället får hon frågor:

- hur ofta motionerar du

- hur mycket leverpastej äter du

- hur mycket kaffe dricker du

- får du sova

- är du självmordsbenägen

 

Psykologen prickar av svaren allteftersom och sedan får kvinnan gå hem.

- Tack och hej, leverpastej! kommenterar artikelförfattaren fyndigt.

 

Kvinnan har barn och bra kontakt med dem, men behöver en utomstående person att berätta för om sina känslor och problem. Hon vill inte belasta barnen, de blir bara bekymrade och oroliga, hon behöver en yrkesmmänniska. De hon har kunnat prata med om allting genom åren när det varit besvärligt, vänner och bekanta, är borta. Antingen avlidna eller så har de nog med sitt och orkar inte ta itu med någon annans bekymmer.

 

Återstår: ung nyutbildad manalpsykolog enligt ovan.

 

Den här artikeln är viktig läsning. Summa summarum.......varje region borde tillhandahålla äldre erfarna psykologer för äldre som är insatt i hur det är att bli gammal och ensam. Särskilt nu efter pandemin.