Kära du Karin,

 

Hur kunde du dö? Vi skulle ju komma upp och ses när jag fått andra sprutan, det hade vi ju bestämt. Kanske ta en tur till kyrkogården som vi brukar och läsa på stenarna och komma ihåg dom som ligger under, hur dom såg ut. Ha en blomma med till Alf och lillbäbisen bredvid.

 

Eller fara till den där klädesaffären i Kramfors och köpa en blus eller nåt. Undrar om den finns kvar. Om vi farit dit kunde vi också ha åkt till Majs grav och minnas och skratta åt när du och jag och Maj och Evy var på långtur. Jag körde, vi blev hungriga på hemvägen så vi köpte en korvring och ett par Loranga som vi åt i bilen. Tur jag hade morakniv i handskfacket, det hade jag alltid om jag skulle bli överfallen av nån ful gubbe, du vet. Du brukar säga lite torrt: ja det är väl vad du hoppas på!

 

Lina säger nu, att utan dig hade hon inte haft sitt hjärta i Docksta, jag håller med för hade inte du och Alf berättat att huset nedanför er ner mot fjärden var till salu, hade ju inte hon och jag hamnat där. Mitt hjärta är också kvar i Ångermanland, det fagraste av landskap, trakten som nu blivit populär under namnet Höga Kusten. Minns du vem som myntade det uttrycket? Jo, min chef på Öviks Allehanda Olle Norell, han med Bröderna Byström som for till Sundsvall för att hemförlova n´Gottfrid Holmlund, men rådde sig en visit på Knaust först.

 

Vi fick många minnen ihop under våra 40 års vänskap. Alf gick bort alldeles för tidigt. När Katarina igår ringde och berättade att du var borta, påminde jag henne att det var hon som ringde till mig därborta i USA och berättade att han hade dött mitt emellan två älgpass på skogen ovanför er. Efter hans död var det väldigt sorgesamt för er och för hela bygden, han var ju en bygdens son och en kändis på ett vis. Tack vare alla bussarna, som fortfarande syns på vägarna.

 

Jag törs inte säga att jag älskade dig Karin, det hade du fnyst åt och sagt att sånt där det säger dom bara i Amerika. Men nu när du är borta vet jag inte hur det kommer att kännas när vi passerar huset  i Ullånger, vägen upp till Knäppa eller huset ovanför oss i Docksta. Det blir som ett hål, en krater efter dig Karin. Inte för jag tror det, men jag vill i fantasin se dig och Alf tillsammans däruppe ovan molnen nånstans. Ni var så mysiga ihop och hade så tryggt och kul tillsammans. Tack för att ni var så goda mot mig och mina barn, som också saknar dig och Alf.

 

Hejdå Karin!

Din gamla vän Kerstin