Nu har jag suttit och gråtit tidvis och lyssnat till studentsångarna i Lund. Jag vet inte hur många år jag gjort det, men var jag än har befunnit mig på första maj, så har jag lyckats ratta in den här halvtimmen. Som fyller mig med eufori och hjärtevärme, allra mest när tenorerna håller ut sluttonen länge. Då vill jag nästan....dö. 

 

Har funderat på varför jag aldrig vill missa det här programmet. Jag tror det beror på att min pappa var tenor i en manskör när jag växte upp. Varje valborgsmässoafton klädde vi oss varmt och for till olika ställen där hans kör skulle uppträda. För mig som var barn var det många överrockar och kappor att följa till en plats vid en sjö eller i en park tills vi var framme vid sångarplatsen. Pappa hade ordnat plats åt oss långt fram och han stod på ena kanten och blinkade till mig då och då mellan sångerna.  Och i Blommande Sköna Dalar, som jag älskar fortfarande, hördes hans tenorstämma klar och hög. Jag hade lust att ropa det är min pappa som hörs.

 

När jag har jobbat som journalist, mest i Västernorrland har jag alltid ställt upp som reporter på Valborg och Första Maj och nästan stalkat de få manskörer som fanns i mitt område. Jag minns särskilt en kör som leddes av en snajsig dirigent, medlemmarna där kände igen mig år från år, där jag stod och lyssnade lika tårögd som nu. 

 

En gång var jag med på samkvämet efteråt, det var kaffe och bullar och dirigenten kom fram till mig och frågade när jag skulle fylla femtio. Eftersom jag var som en maskot till dem ville de ge något tillbaka eftersom jag skrev så positivt om den och tog så fina bilder. Jag berättade det,

 

- Jag ska samla ihop så många jag kan, sa han och så håller vi en sångarhyllning nedanför ditt fönster, men då måste du lova att bjuda på kaffe och tårta.

 

Jag lovade det men det  blev inte av. Min femtioårsdag tillbringade jag på en ö i nordnorge.