• Du är lite till åren kommen och en kallelse till klassträff dyker upp. Det är 40/50 år sedan du tog examen, jubileum, det ska firas! Ett par gamla klasskamrater, som bor kvar i samma stad, har ordnat och fixat. De har via nätet fått fram adresser, tryckt ut kallelser och bokat restaurang där träffen ska äga rum. 
• Ett par av dem du gick i plugget med, har du fortfarande spontan kontakt med. Men alla de andra? Du letar fram en gammal bild och försöker komma ihåg vad de heter och hur de var som klasskamrater.

 

Du far med tåg och gör entré. Främmande människor sitter i fyrkant, borden är uppställda som på bröllop, så alla ska se varann. Det blir tyst, alla blickar på dig, du talar om vem du är, använder ditt flicknamn och söker med blicken efter henne du känner igen. Hittar en plats, ler och slår dig ner.

 

Det går trögt. Besticken skramlar i tystnaden mellan samtalsförsöken med närmast sittande. Programledaren/anordnaren tycker att en och en ska resa sig och berätta ”om sina liv”! Männen förtäljer lite långrandigt om karriärer, kvinnorna om barn och barnbarn. Alla lyssnar och ler och nickar, trevliga nyheter. 

 

Vid samkvämet till kaffet efteråt, söker alla sig till dem de känner igen och minns från skoltiden. Samtalsämnena sinar, vilka lärare minns vi, var bor vi nu....vi är främlingar för varann, nästan ett helt liv har kommit emellan.

 

Så börjar alla snegla på klockan och komma med olika ursäkter för att kunna avvika, församlingen glesnar.....”tack snälla ni som anordnat detta, det var jättekul att ses, vi måste hålla kontakten”

 

Hur många känner igen sig?