Något kom för mig när jag skulle skriva och gratulera en tjej som fyller 52 idag. Tjejer har nuförtiden en tendens att närma sig sexioårsåldern. Knepigt!

 

När jag skickade grattishälsning till henne, kom jag att tänka på hur det är när man möter någon för första gången. Ibland uppstår ”instant” sympati som en slags elektrisk tråd. Och den består, trots tid som går och avstånd som växer.

 

Vad är det som skapar den där speciella känslan mellan helt främmande  människor? Är det en snabb ögonkontakt? Ett leende, en nyfikenhet eller ett kort minnesvärt samtal?

 

Med åren har dämningar släppt för mig när det gäller umgånge. I mitt jobb har jag varit nyfiken för att överhuvudtaget få något med mig att rapportera om. Men i vanliga livet förstod jag tidigt, att det nyfiket intresserade får man lägga åt sidan i normalt umgängesliv. För det är oartigt att tränga sig på. En viss försiktighet är normal teknik när man möter okända människor. 

 

Men numera törs jag med ålderns rätt vara mer öppen och nyfiken. Jag har lärt mig att alla människor har historia och något de vill berätta om. Och om de släpper loss och gör det, då kan den där sympatin uppstå. Och den måste man ta vara på, för den är livgivande.

 

 Det gäller hon som fyller år idag och det gäller många minnesvärda människor jag mött genom livet. Alla får de ofta varma tankar genom den där tråden, både de som tyvärr avlidit och de som fortfarande är kvar i sina liv.