En tid på världen hade jag ett rum och en säng på Upper East Side på Manhattan. Hiss ner tidig morgon, förbi the doorman och ut på 86e gatan i träningskläder. Ja,det är sant, hard to believe så här i efterskott med träning menar jag.

 

I morgonsolen korsade jag femte avenyn och kom till ingången av Central Park för att ta samma runda runt ponden som Jaqueline Kennedy gjorde på sin tid. Hon bodde på andra sidan gatan, så hon hade ju nära.

 

Minns inte riktigt, men jag tror det tog ungefär 45 minuter att ta sig runt. Om jag gick för snabbt och blev svettig eller trött fanns det bänkar att ta igen sig på. Inte så många människor var ute tidiga morgnar, en och annan joggare mötte jag och så några som rastade sina hundar.

 

När jag nöjd med mig själv skulle ta trapporna ner från parken igen, stötte jag ihop med en man. 

 

- Sorry, sa jag

- It´s okay, sa han....OCH LOG MOT MIG!!

 

Det var Dustin Hoffman.

 

- Himmel och pannkaka ropade jag på svenska till min amerikanska svärdotter när jag kom hem. Jag har nuddat Dustin Hoffman.

 

Hon log mot mig som hon alltid gjorde när jag pratade svenska!