Plötsligt händer det...

 

Det är torsdagsmorgon före jul. På grund att jag lade mig tidigt igår kväll och också på funderingar på vad jag behöver handla till helgen idag, så vaknade jag vid fyratiden. Kunde inte somna om så jag gick ner, bryggde kaffe och gjorde mig en smörgås. Sjönk ner i morgonhörnan min, men kom på att ipaden låg på köksbordet, reste mig för att hämta den. Och innan jag visste ordet av låg jag på rygg på golvet och såg upp i kökstaket.

- Himmel, det är ju jul snart! Och alla som kommer hit ...var min första tanke.

 

När jag känt igenom kroppen, var det gjorde ont, förstod jag att inget var brutet. Eftersom jag är opererad i höfter och knän (som jag inte kan stå på) kan jag inte resa mig från golvet. Klockan är halv fem, det är becksvart ute och min man sover uppe och brukar inte komma ner förrän vid niotiden. Och hans telefon ligger här nere på laddning. 

 

I sittande stålning hasar jag mig på morgonrocken in till mitt hörn, prövar ta mig upp, men det går inte. Efter en timme medelst ålning, hasning och rullning har jag tagit mig in i vardagsrummet. Lyckas nå en kudde i soffan och en pläd och bereder mig på att sova på golvet tills jag får hjälp. Jag slumrar till, men vaknar av att jag fryser och får en fruktansvärd energi av ilska över att jag, en 80-årig människa, är så dum att jag halkar omkring i raggsockor i arla morgonstund alldeles ensam. Så jag gör ett bylite av filt och kudde och tänker, det får bära eller brista. Och i slow motion tar jag mig upp i soffan.

 

Befriad somnar jag och vaknar av att det ljusnar ute. Försiktigt reser jag mig och går ut i köket, gör nytt kaffe, lägger gammsmörgåsen till fåglarna och gör en ny. Tackar Gud i himlen, för han var nog i köket när jag föll och tänkte: ”Nää, här kan hon inte ligga när hon har så mycket att stå i till jul!”......

 

Nu sitter jag här och skriver med kaffe och ny vörtlimpsmörgås. Himlen lyser ljusgrå mellan tallarna utanför. Jag har läst att fall i hemmet är vanligast när det gäller benbrott. Jag föll, men hade tur, jag har lite ont här och där men kan ju röra mig och gå. Har förhoppningsvis lärt mig något och citerar en gammal granne uppe i Ångermanland som brukade säga ”Ä försikten så du int fall”