Ofta när det är busväder ute tänker jag på den person som i alla väder året om, midsommarafton, julafton, nyårsafton, och alla vardagar dessemellan ser till att de som fortfarande vill läsa pappersmorgontidningar....får en tidning i brevlådan. 

 

En gång i tiden var jag tidningsbud per cykel. Så här i efterhand är det svårt begripa att jag satte klockan på halv tre, klädde mig lämpligt i mörkret efter att ha kollat väderleken och trampade iväg till depån där tidningspackarna låg och väntade. Och stuvade tidningsbuntar  i packlådan på pakethållaren och i cykelkorgen på styret och for iväg. Jag hade tilldelats ett relativt nybyggt bostadsområde med trevåningshus och visste på förhand att de som väntade ivrigast få sin tidning i brevlådan, hos dem lyste det redan i köksfönstren när jag svängde in på gården.

 

Det var augusti när jag började, lämplig temperatur och rätt så skönt komma ut tidiga morgnar. Framför allt var det njutbart komma hem, göra smörgås och kaffe och slå mig ner och börja läsa (det var alltid extra tidningar i buntarna) om senaste nyhetsdygnet nära och fjärran..... Innan övriga huset vaknade. 

 

Men hösten trängde sig på utanför hemmets dörrar och tidningarna måste distribueras trots regn och begynnande kyla.  Ofta tänkte jag när jag gav mig iväg, ”hur länge ska jag orka hålla på med det här?” Inte gav det särskilt stora pengar, men jag lovade mig själv att fortsätta året ut och värdesatte motionen jag fick på cykeln och i alla trappor.

 

Men allt var inte bara behagligt. Minns översta våningen i ett av de sista husen på min runda där det bodde en otålig och argsint man. I början ryckte han från mig tidningen direkt jag stoppade in den I brevlådan på hans dörr.  Senare började han banka på dörren inifrån och till slut stod han ilsket lutande över trappräcket när jag kom uppför sista trappen. Jag försökte förklara att om jag var några minuter sen berodde det på vädret, men han muttrade nånting, slet åt sig sin tidning, gick in och smällde igen dörren. Jag minns att jag bävade alltid gå in i den uppgången.

 

Det som gjorde att jag slutade mitt liv som tidningsbud redan i november, var en rätt otäck händelse. Ett par morgnar hade jag lagt märke till en figur vid en garagelänga. En man som stod för sig själv när jag kom förbi. Det kändes lite olustigt, men jag intalade mig att han skulle till tidigt jobb och tänkte hämta bilen i sitt garage. Så en morgon var han försvunnen och lättad trampade jag hem. Efter en stund kom ljuskäglorna från en bil ikapp mig och jag höll åt sidan för att släppa den förbi den. Men den körde inte om, den kom närmare och jag trampade på. Jag vände mig om och kände igen mössan och jackan på mannen som stått vid garagen morgnarna innan och blev jätterädd. Framför mig vid vägen låg en rad villor och nästan i panik svängde jag in på en gård, slängde cykeln och sprang uppför en trappa och ringde på. Bilen hade stannat vid staketet utanför. Jag ringde och ringde och bankade på dörren och till slut kom en man och öppnade. Skräckslagen berättade jag vad som hänt och han släppte in mig och vi såg bilen rivstarta och fara iväg. Frun i huset kom ner från övervåningen och tillsammans satte vi oss alla tre vid köksbordet. Hon satte på kaffe och tog fram bullar och jag fick lugna ner mig. Efter ett tag körde mannen hem mig med cykeln på takräcket. Bilmärket och området där mannen stått, rapporterades till arbetsgivaren som tog hand om det hela.

 

Efter den händelsen sa jag upp mig, det blev ingen mer tidningsutdelning för min del. Men morgnarna dåförtiden med färska morgontidningar vid köksbordet, startade en vana som sitter i än idag.

 

Och minnena från de där tidiga morgonturerna per cykel, gör att jag varje nyårsafton hänger ett kuvert med en uppmuntringspeng på brevlådan. Prisa Gud för tidningsbuden!