Alla föräldrar borde lära sina barn vara ensamma ibland. Lära dem vara för sig själva med en bok, en leksak, något som de kan fantisera omkring och bygga upp något inuti sig själva med.  Så de får lära sig betrakta inifrån och ut.

 

Ensam är stark. Lär dem det!

 

Genom uppväxten intalas barn att det är viktigt ha kamrater, i skolan och  på fritiden.Vilka är det som blir upprörda om ett barn föredrar lugn och ro I ensamhet? Jo, föräldrar via psykologer och populärmedia. Om ett barn inte har med sig kamrater hem efter skolan eller umgås med andra under helger och skollov, tror man att barnet är osocialt och börjar oroa sig att det är något som är fel.

 

Nu ska jag rannsaka mitt eget behov av ensamhet. Jag var sex år när jag skulle börja umgås med lekkamrater. Dessförinnan hade jag levt med föräldrarna, mestadels min mor, utan jämnåriga att umgås med. När familjen flyttade till ett nybyggt barnrikeområde, förändrades livet. Plötsligt förväntades jag bli social, dela med mig av tankar och tid med andra och också förstå varför andra barn och vuxna uppträdde som de gjorde.

 

I alla skeenden genom livet har jag haft behov av enskildhet, sökt en privat ensamhet, där jag suttit och funderat och tagit in händelser eller något jag läst,  intryck av texter har jag haft sedan jag lärde mig läsa.

 

Genom utbildning, äktenskap, barnafödande och flyttar inom- och utomlands har jag betraktat och lärt, umgängesformer, samliv, personlighetsdrag och språkuttryck, allt på avstånd utifrån mig själv.

 

Nu har jag fyllt 80 år, bor på landet med min man i en by långt från barn och barnbarn.  Många släktingar och vänner jag haft och värderat genom åren är borta. För att citera Tomas Tranströmer ”begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltar när man närmar sig en stad”. I somras avled en nära vän och de jag har kvar är alla Nu till åren komna. Förutom barn och barnbarn som är mitt i livet eller har livet framför sig. 

 

Men det som stundtals på ålderns höst....är att man börjar känna sig borträknad. På grund av att kroppen förändras, hörseln blir sämre liksom synen, kirurgingrepp har gjort att man inte kan springa, hoppamcoh cykla, även om man drömmer om det bokstavligen. Med andra ord man blir mer stationär än man varit tidigare. Och detta gör att man inte kan ”vara med” i den omfattning omgivningen vant sig vid. En upplevelse av isolering på ålderns höst är säkert naturlig, men har förstärkts på grund av pandemien.  

 

Därför är det viktigt att ta fram sin förhoppningsvis  inlärda ensamhetskänsla och vara nöjd med det liv man haft hittills. Och leva inifrån sig själv så intensivt man kan den tid man har kvar. Och tänka på ljus när det mörknar ;)