I lampans sken tidig augustimorgon läser jag:

 

”det är i sprickorna som människans mest intressanta sidor kan glimta fram”

 

Så tänker jag på alla jag mött genom livet. Från tidig barndom, genom olika jobb och på olika platser. Vilka är kvar i minnet och sinnet? Jo, de som jag lärde känna djupare, de som öppnade sig och öste ur sina livssprickor

 

Vänskaper uppstår på djupet när någon ”törs” berätta om sina skamsenheter, sina misslyckanden, sina eländen. Därmed får du känslan av värme och förståelse och begriper den andres agerande i olika sammanhang.

 

Alltför många skäms över och kniper ihop om sina liv. Det kan handla om en dålig barndom, en avbruten utbildning, ett kantrat äktenskap, ett barn som det gått snett för.....en situation i livet som bärs inuti och formar umgänget med andra människor. De människorna har liksom ett staket omkring sig med en grind de inte vågar glänta på. Därför uppstår bara en bekantskap du tyvärr lika gärna kan vara utan. I minnet blir de bara skugglika statister.

 

Vid kontakten med en verklig vän, vars ledsamheter och glädjeämnen du känner till, behövs inga artigheter, inget väderprat. Ni kommer direkt in på väsentligheter, nämligen hur ni mår inuti, i själen, inte i kroppen. Kroppen skrumpnar ihop och dör, men minnena av en sann vänskap består och är livgivande.