Lyssnade på en söndagsintervju igår. Den var från 1986 med en 86-årig klar och vidsynt Kerstin Ekman. Intervjuaren läste upp delar av klipp han samlat innan mötet bland annat ur en artikel från tiden när hon kom ut med sin första bok, en deckare. Journalsiten skrev om den vackra och slanka unga kvinna som under tiden på universitetet, debuterat som författare.

 

Ekman vill inte höra beskrivningar om sitt utseende, hon är trött på kommentarer om det, har  upplevt det livet igenom. Bland annat hade en av akaemiledamöterna kallat henne för ”flickan” när hon försvann ur akademien. Men samtidigt medgav hon att i och med att hon är igenkänd vart hon än kommer, fixar hon till sig så gott det går när hon går utanför hemmets trygga dörr.

 

Hon berättade också att hon avbrutit sin universitetsstudier en gång i tiden på grund av att hennes man fått en tjänst han inte ville tacka nej till och att hon så att säga följt med sin man till olika platser i Sverige, beroende på hans olika uppdrag.

 

När de bodde i Älandsbro utanför Härnösand, bokade jag in en intervju med henne eftersom jag då jobbade på en tidning i Västernorrland. Jag väntade på ett samtal, men hörde inget. Men till slut kom ett vykort (jag har det kvar än) ”kan tyvärr inte ställa upp på en intervju eftersom vi reser bort nu på en månad” hälsningar Kerstin Ekman.

 

I programmet berättade hon om sina olika boenden, hon mindes mycket väl Älandsbrotiden, men kände sig aldrig hemma där.

- Vi kom nerramlande, två akademiker och folk var skeptiska till varför vi bosatte oss där, berättade hon.

- En gång när jag höll på att ta upp potatis fick jag en vass kommentar från en kvinna som gick förbi, om jag verkligen visste hur jag skulle göra.

 

Jämtländska Valsjöbyn är hennes favoritplats. Där blev hon bekant med befolkningen, kunde ströva i sin skog och insupa naturen. Det var där hon fick inspiration till och skrev ”Händelser vid vatten”. När jag jobbade på Radio Jämtland fick jag ett uppdrag att fara till just Valsjöbyn (Ekmans bodde inte där då) och se om jag kunde träffa barnfödda AnnMargret, filmstjärnan som enligt rykte befann sig på hemmaplan. Inte en chans, tydligen var byborna tillsagda att hålla journalister borta, de berättade inte ens var gården låg där hon var född eller var hon kunde gömma sig....Jag for tomhänt tillbaka till radion, gjorde ett naturreportage om naturskönheten och fisket däruppe minns jag.

 

Västernorrland, Jämtland, Roslagen, Ingarö och några ställen dessemellan har härbärgerat Kerstin Ekman och hennes man. De har flyttat mycket och ju mindre samhällena varit, desto obekvämare har hon känt sig efter varje flytt. Men uppe i Jämtland gick det lätt, därför är hennes hjärta kvar där.

 

När jag lyssnade kunde jag inte låta bli att le för mig själv för jag kände igen mycket av hennes livshistoria. Många flyttar skapar minnen, bra och dåliga, men också en känsla av främlingsskap vart du än kommer. Det gäller att hitta en favoritplats på levnadsstigen.

 

Apropå Levnadsstigen fick jag en gång ett telegram från min farbror Sigge. Det löd:

 

Må solen lysa på levnadsstigen

ideligen, ideligen.

 

Solen har lyst för det mesta, ibland har det varit svarta åskmoln, men det är en annan historia ;)