Dagens namn är Irma.

 

En tid på världen praktiserade jag på en sluten avdelning för psykiskt sjuka.

Trots att jag inte hade någon erfarenhet blev jag kontaktperson för en liten tunn kvinna som såg ut som en lite grå fågel. Hon hette Irma och ville jag prata med henne måste jag söka mig till rökrummet. Där satt hon oftast i inpyrd miljö med fulla askkoppar och gula väggar.

 

Irma fick förtroende för mig, plötsligt fick hon någon som lyssnade, sa hon. Hon var frånskild, mannen hade bedragit henne med en arbetskamrat och hon hade två barn, en dotter som aldrig kom på besök för honskämdes för mammans vistelse på psyk och en son, som kom när hon fått sin pension. Då tog han henne under armen och följde henne till posten.

 

Hon visade bilder från den tid då äktenskapet var lyckligt, från sommarstugan och bilder från resor när barnen var små. Hon fick lite rosor på de insjunkna kinderna när vi satt med hennes kära skokartong, där hon hade alla foton.

 

Så småningom blev hon lite bättre och den store enväldige läkaren tyckte vi skulle börja socialträna. Vi gick ut och gick, vi började åka buss där hon fick köpa biljett själv, vi for på kondis och käkade napoleonbakelser som hon älskade. Och efter en tid fick hon tillåtelse att ”fara hem till sig”. Till sin lägenhet som hon ägde och betalade hyra för.

 

Den låg i ett hyreshus på andra våningen. En mörk hall där ytterkläder fortfarande hängde kvar, ett litet välstädat kök, vardagsrum och sovrum. Allt var instängt och kvavt, inga personliga saker, inga krukväxter, inga tidningar, det märktes att ingen bott här på länge. 

 

Men vi hade en bakelsekartong med oss och en kaffetermos från sjukhuset så vi slog oss ner vid köksbordet och Irma tog fram kaffekoppar ur ett skåp. Hon försökte hålla skenet uppe, att hon var glad att hon var hemma hos sig, men jag såg ju att hon inte mådde bra, miljön trängde sig på.

 

När vi stod i hallen och skulle gå, grep hon tag i min arm och pekade på hatthyllan.

- Här försökte  jag hänga mig, sa hon och tittade mig stint i ögonen. 

 

Våren gick och allt var som vanligt men hon oroade sig för att jag skulle gå på semester efter midsommaren,  jag lovade skicka vykort vilket jag gjorde.

 

När jag efter tre  veckors ledighet kom upp på avdelningen skyndade jag mig in till rökrummet, men Irma var inte där. Utanför mötte jag en av personalen och jag frågade var hon var.

- Har du inte fått meddelande, sa han. Irma är död, hon tog bussen hem till sin lägenhet och hängde sig i hallen.