Vem i helskotta är normal?

 

Läser om Agnes Vold. (trodde hon var i min ålter, men hon är bara sjutti, men henne är det fjutti) Hon anses inte vara normal av somliga. Men redan som sjuåring bad hon till Gud att han skulle göra henne normal, berättar hon. Hon är en raljant anti-tant som jäklas med folk för hon säger egna sanningar rakt ut ur kroppen. Gillar henne! Önskar jag var lika onormal som hon!

 

Hur vet man om man är normal och vem bestämmer om man är det? Hur är en onormal människa? Ser man det på hen eller märker man det när man talar med hen?

 

Såg Studio 65 på Kunskapskanalen där två programledare och en åldringsprofessorsspecialist sitter och pratar med två inhyrda människor som insnöat på ämnet i programmet. Det här handlade om ensamhet.  Är det onormalt att trivas ensam? Och varför då? Det var temat. En psykiater och en kvinna som berättade att kollektivboende skulle man ha, det var bra för alla över 65 som kände sig ensamma. 

 

Programmet har en intervjuare som, tror jag, fångar gammfolk på Medborgarplatsen och ställer aktuella frågor.

 

- Känner du dig ensam och i så fall skulle du kunna tänka dig ett kollektivboende, frågade han.

- Nää aldrig; svarade gamlingarna. 

 

Vem är normal här kan man undra? Kollektivmänniskan som prisade gemenskap i kök, snickarbod, motionsrum och stora hallen dit man kunde gå för att höra intressanta föreläsningar. Man hade alltid någon tillhands. Eller Psykiatern som betonade det sociala med anhöriga och vänner och hur viktig den kontakten. är.

 

Nu ska jag berätta hur jag har det, om jag är normal eller u-normal som de kallar det i Norge. 

 

Anhöriga har jag, barn och barnbarn som jag bryr mig om och träffar då och då. Men bara när de har tid, alla är mitt uppe i sitt med familjer, jobb och skola och hus och hem. Det skulle aldrig falla mig in att  gnälla över om de inte hörde av sig eller inte kom på besök. Alla har ju sitt.

Det är underbart när de dyker upp och väldigt gråtmilt när man ser bakrutan i bilarna och de vinkar farväl. Men jag vet att de tycker det ska bli skönt komma hem till just sitt och pånåvis tycker jag också det är skönt att allt blir normalt igen. Normalt, vardagen och runtinerna återvänder och du får städa upp och tvätta lakan tills nästa gång.

 

Det är de anhöriga. Vännerna då och den sociala kontakten. Ja det sorgliga är att de dör en efter en. Häromdagen när jag bytte gardiner tänkte jag på och saknade Hon i Ångermanland som "klatre mä gardinern", hon som var min vän och stöttade mig i vått och torrt, även när jag betedde mig onormalt. En enda vän har jag kvar däruppe, de andra är hädangångna. Och den jag har kvar har inte hört av sig på ett tag. Vännerna i Norge har också minskat i antal tyvärr liksom de jag hade i USA när jag bodde där.

 

Jag tror jag är rätt så normal, i Studio 65 sa en av specialisterna att det allra bästa är om man kan idka sin ensamhet även om man har någon nära sig. Och så har jag det. Min ensamhet består av tidiga morgnar med kaffe smörgås och papperstidningar i brevlådan. Den består också av böcker som kan bli nära vänner om jag inte skippar dom efter åtta sidor för att jag tröttnar. De jag fortsätter läsa blir en god vän som ligger på nattduksbordet troget och väntar varje kväll. 

 

Och så har jag ju en korg med garn och en med oavslutade broderier. Men det är väl normalt för en anti-tant som Agnes och moi?