Nu kan jag inte hålla mig längre. Läste nyss i en reklamtidning för Dalarna att man kan mot betalning fara ut i skogen och uppleva lugnet den ger. Utan vatten och el, värmen hålls i så kallade glampingtält med hjälp av renskinn. Glamping är ett trendigt sätt att leva! För vilka då, kan man undra. Ordet kommer från engelska Glamorous Camping, Tjusigt Tältande!!

 

Det finns alltså i Dalarna och lite här och där i landet vårt. Nyligen läste jag i DN om ett danskt par som flytt till Paraguay efter att ha haft en Glamping i Dalslands skogar eller om det var i Halland. De lämnade efter sig stora skatteskulder till regionen som ställt upp med bidrag i god tro. Men de lämnade också fallfärdiga glashus som läckte och var mer eller mindre farliga att vistas i. Samt hundratals dasstunnor utfraktade till ett ställe i skogen.

 

På glamping finns nämligen bara mörka utedass, inga toaletter, här är det mysigt utan vatten och el. Så om natten gäller det ta på sig pannlampan eller leta fram ficklampan och ta sig ut på dasset om nöden kräver. Så himla mysigt.

 

Men på dagtid kan man käka lyxlunch för hen som driver det här etablissemanget är vanligtvis kock till professionen och tillagar fantastisk mat av lokala råvaror enligt reklamen. Hoppas det är mat som inte framkallar några magproblem kan man tycka.

 

Kunderna då, vilka är de? Jag kan inte låta bli att tänka, det måste väl var någon slags flum-folk, kanske ungdomar med mycket pengar som finner Glamping unikt och spännande. Vi, det är väl bäst att skriva, vi gamla eller halvgamla, skulle nog inte vilja betala för det där naturliga livet igen. Vi som i  barndomen levt i sommarstugor ute i bushen med utedass bredvid vedboden och vattenpump nere vi vägen. Vatten  som tungbars upp till stugköket i zinkhinkar ett par gånger om dagen, med spritköka att laga mat på, med kamin att elda vedpinnar i eller en osande fotogenkamin för att hålla värmen.

 

Eller vi som var scouter och for på läger där vi slog upp rader av tält och installerade oss med rygg- och sovsäckar. Så spännande det var att  laga mat över öppen eld och sköta våra toalettbestyr på grenar över nygrävda diken att balansera på ett par gånger om dagen. Och att tälja redskap, använda kniv och yxa och dona naturliv. Kvällarna var härliga när vi satt runt en lägereld i ring och sjöng "På läger, på läger sjunga vi.." Vi kände en sammanhållning med ledarna som var vuxna kvinnor med scoutvana, vi beundrade dem. Allt var härligt och mysigt om vädret var ok. Jag minns ett läger där gummimadrasserna seglade i en liten tältsjö när vi vaknade och morgonbestyren tvingades fram i ösregn. Något tak mitt i skogen fanns ju inte. Gissa om vi halvbarn längtade hem till mor när vi hängde kläder och sovsäckar på tork i träd och på buskar.

 

Naturen är vidunderlig, själv sitter jag nu stundtals  i andanom vid älvkanten och låtsas att jag har termos och mackor med och njuter av Den Stora Älgvandringen på teve. Det  är fridfullt i skogen bortom Junsele, älgarna skrider fram för att simma i rad till fastlandet, inga ljud stör, bara knakandet av grenar, tallsus eller lite vågskvalp. På håll så här i en bekväm fåtölj är det underbart. Men inte skulle jag personligen ställa upp på Glamping där i Älgskogen, om någon trendig kock skulle få för sig att tjäna pengar på folk som skulle få se, kanske en levande älg när de satt med öppen dörr på utedasset. 

Hej Skogen!