Läste just en artikel om en kvinna som älskar att sova utomhus. Håller med, sedan vi inhandlade vår balkongmöbel, längtar jag, men hittills har jag bara sovit middag därute. Underbart lagom kallt under markisen och eftersom (det är själva grejen) jag hör dåligt numera, kan de stora truckarna dundra på mest de vill på vägen utanför. En skön kudde, ett tunt lapptäcke, gonatt...eller gomidda eftersom den här sovstunden sker efter lunch.

 

Kvinnorna jag läste om har en massa attiraljer med sig eftersom de sover ute i skogen, i regel i ett vindskydd där det finns en eldstad och bänkar. Med fårfäll när det är kallt, kuddar och täcken, kvällsmat, allt de behöver packar de in i bilen innan de beger sig ut på äventyr.

 

Själv tror jag inte att jag skulle våga sova ensam i det där vindskyddet ute vid Malingarna, det enda jag för övrigt känner till numera. Jag skulle inte vara rädd för mygg eller vilda djur, möjligen för dylika människor med ont i sinnet.

 

Men jag säger som Zarah Leander i "Sång om Syrsor"....jag minns en gång: Det var i USA, i New Jersey nånstans. Familjen med två små pojkar var på väg från Canada till Florida i en äldre folkvagn av blå stationstyp med dekalblommor över ett par rosthål, men den gick bra och baksätet var inrett som en sov- och lekplats med madrasser, kuddar och leksaker. Det var innan barnstolar och säkerhetsbälten för små barn.

 

Vi hade full utrustning med oss och slog upp vårt tält på en välutrustad amerikansk campingplats. Det fanns både kok- och tvättmöjligheter samt en soptunna utanför den anvisade platsen som såg fridfull ut, Det här var i juni, inte många amerikaner var ute och campade så tidigt på året. 

 

 Vi åt hamburgare och gjorde oss redo för natten, det var mysigt när vi somnade in med småpojkarna mellan oss där i det gamla svenska tältet. Plötsligt vaknade jag av ett skrammel utanför. Jag satte mig upp och såg en stor skugga genom tältduken. Mindes en skylt vid incheckningen där de varnat för svartbjörn, att inte lägga matrester i soptunnan som stod utanför varje tältplats. Ridå! Dödstyst höll jag andan och lyssnade. Björnen hade fått upp plåtlocket och funnit matrester i vår tunna, den käkade upp vad som fanns och lufsade sedan iväg, skuggan på tältduken försvann.

 

Efter den händelsen som pojkarna i efterhand älskade att höra om, sov vi på vår tripp till Disney World och Key West,  antingen på motell eller på campingplatser med nattvakter och uppbyggda tältplatser på pelare. För på några ställen strövade inte svartbjörnar omkring precis, däremot  armadillos, bältdjur, som inte var så mysiga ha i närheten om man säger.

 

Detta apropå sova ute, som jag gjort lite då och då genom livet. Numera är det tryggast på balkongen, men jag minns känslan på granrisbäddar med trädsus och doft från en falnande eld....