Lucia var speciell när jag var barn. Veckorna innan publicerade lokaltidningen bilder på unga kvinnor som kvalificerat sig för att blir helst lucia men också tärnor, läsarna fick rösta fram årets lucia. Som senare på luciakvällen fick sitta i egen släde och vinka till oss alla som kantade kortegevägen. Minns doften av facklor och varmkorv från en korvgubbe som gick omkring med låda på magen ;)

 

Minns också kalla morgnar när man grytidigt tog sig till skolan och mötte alla som skulle ut och lussa för lärarna. Särskilt en morgon i gymnasiet när vi skulle lussa för rektorn. Hans fru hade ställt porten på glänt, hon hade gjort i ordning en kaffebricka. Och rektorn i sängen kammad och med glasögon på när vi trädde in i privata sängkammaren sjungande Natten går tunga fjät.

 

Senare kom luciamorgnar med egen liten lucia som skulle överraska pappa och bröder. Och gång var jag nervös lucia på jobbet och gick runt med tärnan/ växeltelefonisten i kontorslandskapet serverande kaffe och pepparkakor. Jag var luciautstyrd hela luciadagen, dock inte med krona.

 

Lussande med barna på deras skolor, med egna lucia på stallet och så småningom på barnbarnens luciafirande. Vandrande i djupsnö eller spöregn till olika samlingslokaler, trängandes med förväntansfulla föräldrar i kapprum och i väntan få se skymten av egna barnbarnet i luciatåget.

 

Numera är det solitud med lucia på teve. Idag var det från Sala, luciatåget som närmade sig kyrkan utomhus var stämningsfullt, men sedan blir i allafall jag lite besviken. Förutom luciasången Sancta Lucia ljusklara hägring, var det obekant musik eller kända texter till nya tonsättningar. Saknar sångerna  man minns, men det är väl åldern som gör det. Yngre luciaarrangörer känner säkert inte till det traditionella utan söker andra texter och toner. Blev lite störd av White Christmas på engelska, det liksom skar sig. Liksom alla teveiordninggjorda med lockar och lösögonfransar, naturligheten har försvunnit på teve överhuvudtaget, alla är numera makade och ondulerade som det hette förr. 

 

Förutom fiol och nyckelharpa vid eldkorgar utomhus, en grupp män utklädda till gruvjobbare och det bästa; en ljuvlig barnkör som sjöng frejdigt utan att bry sig om vare sig kameror eller strålkastare.

 

Lucia är som en minnesfilm, ibland skyms blicken av tårar, år som gick och år som förhoppningsvis ska komma.