Själv tror jag att jag varit morbid sedan jag var liten. Synonymer till morbid är sjuklig, osund, pervers, snedvriden, makaber. Jag fick det på mors sida. Hon berättade mycket om död och elände, om avlidna som gick igen. En historia som jag minns än, var om en mamma till en tant Dagmar som var död. Tant Dagmar var en väninna till mamma, som vi besökte då och då för att sitta vid hennes köksbord, tanterna drack kaffe, jag fick röd saft. Observera att jag var fem eller sex år eftersom jag minns detta väl.

 

Tant Dagmar hade bott med sin mamma i ett hus på andra sidan bussplan från vårt hus. Man gick in genom en glasveranda och kom via en dörr in i köket. Mamma brukade stanna upp och visa på köksdörren.

 

- Lyssna nu, sa hon, om jag ställer upp den här dörren så kan du höra hur Dagmars mamma suckar djupt, som hon gjorde innan hon dog. Hon öppnade dörren och vi stod alldeles tysta.

- Hörde du, viskade mamma, hörde du sucken?

 

Jag minns inte om jag hörde, men jag minns att jag undvek den där verandan och dörren och kommer fortfarande ihåg hur det såg ut där. 

 

Mamma hade också för vana att sjunga hemska visor för mig och samtidigt se hur jag skulle reagera. Det var gamla skillingtryck om drunknande flickor som låg och flöt i vassen med håret utspritt bland näckrosorna. Det var hon som låg i en sal på lasarettet och dog och den hemskaste av alla var den som började: Lyssna till jag vill berätta om en liten späd martyr...

 

Nu på ålderns höst när jag ser det oundvikliga närma sig, märker jag att jag tänker mycket på döden och att livet snart tar slut, jag inte bara tänker på det, jag pratar gärna om det. Men eftersom de flesta runt mig nuförtiden är i samma ålder märker jag ju tydligt att de inte är intresserade av dylika samtal. De huskes som man säger i Ångermanland, de ryser och byter ämne direkt, 

 

På mobilen har jag numren kvar på vänner och släktingar som är borta för evigt. Har läst att vi är många som har det. På något vis är de här vännerna kvar så länge numret är kvar. Min närmaste vän dog förra sommaren efter att ha ramlat utför en trapp, han kom på sjukhuset, men repade sig aldrig. Hennes dotter ringde samma eftermiddag det hänt, jag såg hennes nummer på displayen och visste i bakhuvudet vad som skett. Tryckte bort samtalet direkt och gjorde det gång på gång när hon ringde upp igen. Så hon ringde min man och berättade att hennes mamma var borta. Ibland ringer jag min väninnas nummer; ”det här numret har ingen abonnent” svarar en stämma.

 

Förra julen skulle jag skriva några gammaldags julkort. Mindes inte adressen till ett par vänner uppe i norr. Googlade på mannen, han fanns inte, provade med hustrun, hon fanns inte heller. Ringde sonen som berättade att pappan hans dött i augusti och mamman i november. Vännerna avknoppas en efter en, uppe i min bygd finns nu bara en väninna kvar. De övriga brukar jag räkna upp inuti huvudet och minnas deras ansikten och hur de var.

 

För det är ju faktiskt så att så länge någon minns en lever man ju på ett vis.