I söndags somnade Sonja in. Hennes son satt vid hennes sida. Jag känner honom inte, men sedan hans mamma inte kunde hantera mobilen längre, var det han som skötte hennes och min kommunikation. Jag skrev till henne via hans email och han läste upp vad jag skrivit. Sedan tog han en bild på henne där hon satt i rullstolen och vinkade till mig. Hon var på ett äldreboende sedan något år efter att ha ramlat i sin lägenhet.

 

Larssons bodde under oss på Trumptaregatan. Det var en färgrik familj Sonja växte upp i. Mamman Lisa hade tre barn med sig in i äktenskapet med farbror Larsson. som

var en lugn gladlynt man med glimten i ögat, tant Larsson som fick ytterligare fyra barn med honom, var en rund snäll, lite högljudd kvinna.

 

Vi växte upp tillsammans Sonja och jag, hon var ett år yngre,  men nära till hands, bara en trapp emellan oss. När jag tänker tillbaka dyker speciella minnen upp som det gör när man blir äldre. Vardagen bara fanns där, men vissa hågkomster kristalliseras ut.

 

Vi gillade att åka skidor, fick matsäck med oss i en gammal ryggsäck. En termos med choklad och limpsmörgåsar med pridkekorv. Om inte Björkallen var sandad kunde man åka skidor hela vägen ut till Karlslundsskogen. Det var en bra bit, men vi tyckte vi var på äventyr och kavade på. Sista biten innan grusgropen som var målet för vår färd, var lite jobbig. Men när vi nådde stocken ovanför ”stupet” vid grusgropen fick vi belöningen. Dels matsäcken, men också alla killar som åkte nerför gropen, där de satt upp portar med skidstavarna. De njöt av att imponera på oss, publiken och vi kände oss lite vuxna där vi satt och paxade för någon av slalomåkarna, jag för en i röd toppluva.

 

Sonja och jag blev inspirerade av de här killarna, ibland tog vi våra skidor på axeln och knallade sportigs  Trumpetargatstumpen upp till Konsum där det fanns en liten sluttning ner mot gatan. En port med stavar fick rum som vi hukande susade igenom.

 

På söndagarna fick vi varsin enkrona, klädde oss i kappa och skormössa och promenerade upp till stan på matiné. Slanten räckte till biljett och en tablettask Tuttifrutti. Vi blev båda kära i Sven Lindberg som var Sickan Carlssons kille i uniform i en film. Den såg vi minst två gånger.

 

Somja gick på ”Praktiska” realskolan efter seDan och jag på ”Statliga” flickläroverket så vi sågs egentligen bara på helgerna de åren. Jag minns när Sonja tog realen, var där och hängde en blomsterkvast om halsen och gratulerade.Och åt tårta efteråt på deras balkong.

 

Ett annat minne är vår Italienresa. Jag hade flyttat till Stockholm, ett jobb på en annan avdelning på företaget var ledigt, jag tipsade Sonja och hon fick det. Vi kom på att vi skulle spara till en resa till Rimini i Italien och sydde varsin bikini. packade resväskor och for. Det här var i början av sextiotalet, charterresor började bli vanliga. Efter landning blev vi hänvisade till ett litet hotell där vi fick dela rum. Vi packade upp direkt och gick till stranden som låg alldeles nedanför hotellet. Jag minns att vi knappast hann lägga oss där i solen förrän vi blev uppvaktade av killar som antagligen hade som hobby att kolla in nyinkomna svenskor var fjortonde dag. Både Sonja och jag blev förstås smickrade av uppmärksamheten, men skojade bort killarna som fortsatte till nästa tjejduo.

 

Vi mötte så småningom dem vi skulle bilda familj med, jag flyttade till Skåne med min dalmas men Sonja blev kvar i huvudstan med sin stockholmare. 

 

När vi pratade på äldre dar, det blev naturliga uppehåll i kontakterna när Livet  kom emellan, beräTrade vi  om våra barn och barnbarn, var vi bott och jobbat, var vi bodde nu och hur vi hade det. Hon hade sålt sitt hus efter att maken gått bort och bodde i en bekväm lägenhet med uteplats. Fick ofta besök av sina vuxna barn och var rätt nöjd med sin tillvaro. När vi hördes av nästa  gång  berättade han att hon som alltid varit så duktig med papper och räkningar, nu hade högar liggande, orkade inte bry sig, tittade mest på teve och var lite deprimerad.

 

Så gick det inte längre att bo för sig själv så hon fick plats på ett äldreboende i närheten Av bostaden. Hon trivdes där sa hon, tyckte det var bekvämt att slippa handla och laga mat. Nästa gång jag ringde svarade hon inte i telefon och detta upprepades så jag tog kontakt med sonen.

 

Och det var han somskickade ett sms straxt efter elva i söndags kväll att hans mamma lugnt hade somnat in ett par timmar tidigare och idag fick jag veta datum och tid för begravningen.

 

Vänhopen krymper, men för oss som minns lever de.