På väg E4an norrut. Efter en parkeringsficka spanar jag efter en bergsskärning och ser den på några meters avstånd. Där ett dike och en nästan igenvuxen väg upp mot en bergssida.

 

Där är den infarten! Upp dryga kilometern till timmerhuset i mitt hjärta. 

 

Svänger in men bara i tanken, diket har djupnat och slyn har tagit över vägstumpen. Men i första kröken ”ormkröken”  brukade en huggorm ligga och sola sig tidig vår.  Uppför backen, till höger minns jag älgsilhuetten på höjden, far vidare genom  björkslyn in i granskogen. Här växte det fårtickor intill vägen på kanten. ibland öppnade jag bildörren när jag for hem på lunch. Tog några småsvampar som jag stekte till en omelett.

 

Vidare den så kallade tattarslätten, en öppenplats innan stenbron över bäcken, där resandefolket brukade rasta. Så uppför sistbacken och in på min gård.

 

Ibland på kvällen innan jag somnar, mediterar jag mig in på vägen och upp till huset, in i farstun och köket, uppför trappen. Tricket lärde jag mig av PO EnQuist i en av hans böcker. Innan jag kommer fram till soffan uppe....sover jag.

 

Alla årstider kommer nu in i sinnet. Innan plogen dök upp vintertid kom vi inte ut, vi var insnöade och snön kunde ibland täcka halva köksfönstret.

 

På våren fyllde snösmältningen bäcken, porlandet hördes upp genom öppna sängkammarfönstret. Backen nedanför täcktes av blåsippor.

 

Sommartid dammade vägen i solgasset när jag körde upp och glasverandan kändes som en bastu när jag öppnade dörren.

 

Och på hösten poppade svampen upp och bären lyste i skogspartiet intill. Färgerna lyste klara i de spelande asplöven i infarten innan de singlade ner och täckte marken.

 

Sitter här och hoppas att alla har en älskad plats att minnas och meditera fram vid sovdags. Min ingenvuxna grusväg upp till huset kan ingen ta ifrån mig. De som nu bor i huset har byggt en annan väg rakt upp från storvägen. De har satt upp en bom bort mot Söderbergs så dit kommer ingen numera. Och Ida som växte upp där är jag nog bland de enda som minns....