Hur många är vi som strävar och strävar att bli den pusselbit som passar in? Var vi än hamnar i livet är det alltid en liten pusselbit som inte går att klämma in. Även om den ser ut att passa. Biten blir liggande bredvid. 

 

Vi hamnar ibland ofrivilligt i olika system, i olika omgivningar. Om vi inte upptäcker koderna hamnar vi också bredvid. Vi bör lära oss dem i tidig ålder annars förföljer den bristen oss livet ut.

 

Redan som barn gäller det att hitta någon du trivs med och som trivs med dig; en lekkamrat. Personligen var jag ensamt barn tills jag var sex år och lärde mig vara ensam. Jag fantiserade fram låtsaskamrater som jag lekte och pratade med.

 

Genom livet har den solituden ofta räddat mig för jag har aldrig lidit av att vara ensam. Böcker har alltid funnits i min värld. I fantasien lever jag med, ser miljöer och möter människor inombords som i en film.

 

Visst har jag hittat vänner på livsvägen. Sympati människor emellan består, trots avstånd i tid och rum. Begravningarna kommer tätare och tätare men inombords lever de kvar, bilder och minnen. 

 

Vad jag lärt för att pusselbiten ska passa in är:

- var inte för ivrig

- avvakta

- sök bland bitarna

 

Och försök tillämpa Sandemoses Jantelag!