En god vän publicerar bilder från en solig myggfri hjortronplockartur i gamla kära trakter. Hon syns i framkant som man gör när man tar en selfie. Med termos, tunnbrödsmörgås och myr i bakgrunden. Det ser härligt ut, men jag får direkt andra 

associationer av bilden. 

 

För rätt så länge sedan nu, fick jag av en ingrodd norrlänning ett par gummistövlar, vandringssorten med inlagd ortopedisk träsula. Sörlänningen som jag betraktades som, skulle ut på den härligaste av sensommarupplevelser: att söka hjortron. Utrustade med hinkar, myggoloja och matsäck for vi allt längre in i vad jag tyckte obygden. Slingriga grusvägar, storgranskog bildade mörka tunnlar där vi for fram.

 

Så öppnade sig ett myrlandskap, dofter av mossa, pors och skvattram lovade ett soligt äventyr. Medd hink i handen följde jag ledaren i fotspåren, jag var inte lika bärskogen och snabb och kom snart på efterkälken. Till slut fick jag ”hoah” som jag lärt som barn vid bärplockning när de vuxna försvann utom synhåll. Liksom då fick jag svar, men ropsvaren kom allt längre bortifrån.

 

Instruerad att kliva på tuvorna som stack upp med relativt jämna mellanrum ur den doftande vegetationen tog jag långa kliv och kände mig spänstig och lite norrländsk där jag försökte hoppa i upptrampade fotspår.

 

Plötsligt, utan förvarning sjönk jag ner i ett hål, en blöt lerig grav till midjan. Vegetationen sög sig kall och geggig runt benen, jag försökte ta ett kliv, men satt fast. Kände hur nystövlarna fylldes med sörja och kylan slurpade runt benen. Nu hoade jag inte precis, jag ropade, alltmer hysteriskt. Det var som i en Kerstin Ekman deckare, jag började tänka att den här ledaren som dragit ut mig på hjortronplockning för en underbar upplevelse, i själva verket haft en mordplan. Jag skulle lämnas att sjunka ner allt djupare härute in the middle of nowhere och drunkna och dö.

 

Ni förstår ju att allt gick bra,  jag blev uppdragen, avtorkad och placerad på plastsäck i bilen med motorn igång och värmen på. Tills hinkarna var fyllda och vi kunde fara hem.

 

Men ut på en myr begiver jag mig inte igen, gillar förresten inte hjortron heller,  alltför stora kärnor fastnar i tänderna och inte speciellt goda är de heller. Tacka vet jag lingon som växer på torra tuvor.