När man är 80 år och det vankas vår är det så mycket man förstår...Vadå undrar ni! Jo, det är med barna och deras barn man mår allra bäst!

 

Vi har haft besök några dagar av mamma, pappa och två barnbarn, 6 och 3 år gamla. I och med att de trädde in genom dörren, förändrades både huset och invånarna. In med väskor, av med stövlar overaller och mössor och vantar. Hej hej, uppför trappen till rummet med alla grejerna, ner igen rundgång mellan kök och rummen, tjut och skrik och rörelse. Och plötsligt saker överallt. Vilket liv, tänker huset som plötsligt börjar leva upp.

 

Fram med pennburkar och block ur vanliga köksskåpet, bort med duken på köksbordet, fram med burkar med playdoh,  klet på bord och soffa. Vad gör det, det går att skrapa bort.

 

Mat runt bordet, trångt och levande, kontrast mot när vi två gamlern sitter och käkar och stillsamt kommenterar om någon passerar ute på vägen mellan tallarna.

 

Så ut med sparkarna, men först på med kläder igen. Mamma på knä ordnar med stövlar och vantar. Pappa följer med ut och gör en snögrotta i vallen som snöblåsen skapat utanför. Sedan färd till butiken för lördagsgodis i små papperspåsar, ingen får smaka, innehållet är personligen utvalt. Barnteve och godis en stund innan nästa rundgång runt runt jagande varann.

 

Så ett par timmars bilfärd till ett annat barn och barnbarn som är lite större, halvvuxna och övernattande hos kompisar,  det är ju sportlov och skolfritt. Här sitter nu mormor i soffan, utanför tjuter brandbilar och ambulanser, bussar brummar förbi och folk som går alldeles för fort på trottoaren på andra sidan gatan. Ett lugn trots en elektriker i köket, dottern och storhunden i sängkammaren och maken pratande i mobilen i sitt rum. Ett lugn inombords trots ljud överalltifrån, ett lugn för du har dina barn intill, stilla igenkänningar och minnen du inte finner någonannanstans.