Ondskan hur känner man igen den? I attityden? I sättet att röra sig? Sitter den i ögonen som oftast är kalla, forskande.

 

Akta er för ondskan, den förvirrar; charmerar, fördunklar, tar kontroll, försvagar!

 

Ondskan tog över, flyttade in i själ och kropp, förkläddes i falsk omsorg som bara omslöt mer och mer.

 

Huset som jag varnats för att köpa förvandlades till ett hem med hjälp av ondskan och jag fann mig, förstod så småningom, men bortsåg och fördunklade. Försökte se ljusglimtar som blev färre och färre.

 

De mörka nakna timmerväggarna som omslöt den nymurade öppenspisen föll över mig i brasskenet om kvällarna. Jag sjönk bara djupare ner i soffan. Såg upp på takbjälkarna, fixerade ibland den där kvinnan hängt sig och mindes spåren i sågspånen.

 

Hur jag kunde fungera begriper jag inte så här i efterhand. Var det skammen att erkänna att jag i oförstånd och kanske en viss kaxighet gått in i fällan. Inte sett tecknen och varnats utan lierat mig med Ondskan. I blindo hade jag hoppat på vagnen, bedårats av falskhet....släckt tveksamheten i bakhuvudet.

 

Det stora huset blev mer och mer skrämmande. När det dök upp efter sista uppförsbacken ville jag bara vända om för jag visste hur jag skulle reagera inför ondskan. Bli vaksam hur jag skulle se ut och uppträda, inte för glad, inte för trött, bara leende och intresserad av hur ondskans dag varit, inte berätta om min. Berömma, omhänderta, supportra tankar ord och gärningar. Dag efter dag, månad efter månad.

 

Efter första hösten med de fallande asplöven och  fårtickorna längs vägen följde en bister snörik vinter, sedan en vår med blååsippstäckt backe nedanför huset, en sommar med varma tallbarrsdoftande skogsstigar och doftande liljekonvaljnejder. Allt hade varit en underbar plats att bo på. Om inte ondskan funnits, den jag inte kunde fly ifrån.