På Värmländska lyder texten: Ja vår´n ja, ja vår´n ja. dä ä e fina ti....

 

Häromdagen satt jag mittemot en vän, som såg mig ini ögonen och sa:

 

- Våren har alltid varit jättejobbig för mig.

 

Då tänkte jag som så, här är en människa till som tycker det är jobbigt när det så smått börjar våras. När det blir ljusare för varje dag som går, man ska flytta fram klockan och man ska flytta ut möbler på balkongen och hammocken på uteplatsen och krukor med påskliljor på trappen och gula blommor i fönstren och ta in björkris och syrenkvistar och .....framför allt ska man vara glad och hoppa ut och sätta sig med ansiktet mot solen.

 

Vad skönt att jag inte är unik i min vårångest! För mig innebär våren ett lass av förväntan som tynger som en ryggsäck.

Man ska ha planer på våren. Och inför sommaren. Jag minns kaffepauser på olika jobb när det enda folk pratade om var vad de skulle göra i helgen, nästa helg och på semestern. Suckade att tiden gick så fort, de hann inte allt De planerat.

 

Det jag gillar med våren, för att inte vara alltför negativ, det är de första hästhovarna som tränger sig upp hur hård jord där snön jist smält. Varhelst jag än bott har jag haft ett förstatussilagoställe. Knubbiga små kortskafftade solar som jag gräver upp med pekfingret och sätter i en äggkopp på köksbordet. Det är en vårglädje. 

 

Termos och korvmackeutflykt är också mysigt när det våras ibland bergen. Sol frampå kroppen och kyla bakpå. Maj och början av juni när det knoppas och blomstrar kan man inte ogilla.

 

Men sedan gör jag ett hopp till slutet av augusti, då jag mår som allra bäst när det mörknar om kvällarna, när man kan börja bädda in sig, ta fram ljusstakarna och bokhögen och krypa upp på ett bra ställe. När man liksom kan gå i ide utan krav och hejåhå.

Och slutet av november och advent och lucia. Och julllådan fram och barnbarna och grandoft och lugn nöjdhet.

 

Hösten det är livet det: Pour moi :)