Kristina Sandberg, författarinnan till trilogin om Maj, har kommit ut med boken ”En ensam plats”, som handlar om hennes kamp mot den bröstcancer hon drabbades av för några år sedan. Expressenjournalisten Linda Skugge har i en recension kritiserat boken. Hon anser den vara för personlig och full av ointressant ”name-droppande”. Dessutom framhåller hon att 65.000 människor får diagnosen cancer varje år, vad är så speciellt med Kristina Sandbergs cancer?

 

Själv har jag varken läst böckerna om Maj eller den nya boken av Sandberg. Men eftersom jag själv nyligen blev förklarad frisk från min cancer efter tre års eländig väntan, tillåter jag mig ha åsikter i den inflammerade debatt som pågår.

 

Cancer är ett begrepp som är svårt hålla avstånd till, vare sig man drabbas själv eller har en nära anhörig som insjuknat och kanske avlidit.

 

Vi är alltså tusenden som drabbats och drabbas av cancer varje år.  Vi får en diagnos, vi tappar fotfästet totalt och vet varken ut eller in i väntan på operation. Efter ingreppet ligger vi på sjukhuset och väntar på besked från vederbörande kirurg om ingreppet lyckats eller ej. Och vi får också informationen att en tumör i framtiden kan uppstå var- och närsomhelst i kroppen. Gången när man skrivs ut från sjukhuset är, att man kommer kallas in varje halvår för undersökning och först efter tre år kan en friskskrivning bli aktuell efter skiktröntgen och noggrann genomgång av hela kroppen.

 

Jag vet ingenting om Kristina Sandberg, annat än att hon har varit lyckosam efter trilogin om Maj. Så för några år sedan avlider ennes pappa och nästan samtidigt får hon beskedet att hon fått bröstcancer. Hon går igenom operation, behandlingar och mår dåligt tills hon friskskrivs efter tre år. 

 

Vet inte vad som drivit henne att skriva boken. I Babel berättade hon att hon tvekade att ge ut den. Min förhoppning är att hon gav ut den endast för att beskriva sitt lidande och sin oro och att hon som författare har förmågan att berätta om det. 

 

En recensent jag läste nyss höjer personligen boken till skyarna eftersom hans hustru just genomgått samma sak som Kristina Sandberg och att han och frun haft nytta av att läsa hennes bok.  Det är ju bra, men alla andra som drabbas av cancer, men inte har förmågan eller orken att varken berätta eller skriva om det, hur reagerar de?